102 IJ. SJÖGREN sig från dess centrala delar, för att slutligen under den s. k. äldre glaciala tiden få sin största utbredning; den betäckte då icke blott Skandinaviska halvön utan fyllde även hela det baltiska bäckenet och skred långt ned på det nordtyska och ryska låglandet. Härefter inträdde en period (den interglaciala), då ismassorna delvis avsmälte, så att åtminstone det sydbaltiska området blev isfritt. Avsmältningen sträckte sig likväl icke så långt upp som till Värmland, från vilket landskap inga interglaciala avlagringar äro kända. Den äldre och den yngre glaciala perioden gå alltså ihop i denna trakt, d. v. s. man har i Värmland lämningar endast efter en sammanhängande istid. Från den tid, då ett sammanhängande istäcke av betydande mäktighet utbredde sig över Värmland, härstammar krosstensgruset eller moränen, vilken på de flesta ställen betäcker den fasta berggrunden. Genom isens framåtskridande rörelse, varvid moränmaterialet verkar som ett skurpulver, har bergytan blivit avslipad, på sina ställen polerad, och de uppskjutande berghällarna hava erhållit den karakteristiska form, vilken betecknas som »rundhällar». Refflorna angiva isens rörelseriktning, åtminstone under det senaste skedet av nedisningen. Det tillförlitliga materialet av reffelobservationer inom Värmland är ganska sparsamt. Emellertid synes det framgå, att landisens rörelseriktning inom Värmland föga avvikit från N—S. Inom västra delen av landskapet, såsom vid Charlottenberg, vid Ny kyrka och kring Arvika, synas refflorna angiva en riktning av S 10° V, och denna avvikelse åt V kan också iakttagas, om ock mindre märkbar (ungefär S 5° V), inom södra Fryksdalen. I södra Älvdalen och vid dess mynning mot slättlandet avviker riktningen ej märkbart från N—S, medan den däremot i östra Värmland, i Filipstads och Karlskoga bergslager, har en avvikelse åt öster, ungefär S 5—10° Ö. Landisens rörelse inom Värmland har således varit svagt divergerande och rätt N—S i mitten av landskapet. Moränen. Direkt på den slipade urbergsgrunden ligger i flertalet fall, då den ej blivit bortsköljd, krosstensgruset eller den glaciala moränen. Synnerligast höjderna äro betäckta med block-