104 HJ. SJÖGREN nen och ytmoränen. Den förra är mera hårt packad, grå till färgen och innehåller stenar, som äro rundade och repade. Ytmoränen däremot är lösare, mera brun, och stenarna äro kantiga. Ofta är det dock svårt att genomföra denna skillnad. Rullstensåsar förekomma i Värmland endast i mindre utsträckning; då de dessutom nästan alltid äro belägna i dalgångarna, giva de sig ej tillkänna i topografien i samma grad som de mäktiga åsbildningar, vilka, förnämligast inom Mälarlandskapen, framträda som mäktiga ryggar och därigenom giva relief åt den enformiga slätten. Rullstensåsarna äro som bekant avsatta i de brusande älvar, vilka under glacialtiden runno fram under den mäktiga landisen. Materialet är hämtat dels från den underliggande moränen, dels från i landisen inneslutna stenar och grus. Detta har tillrundats och sorterats, så att åsmaterialet utmärkes genom en viss skiktning av omväxlande grövre och finare material. På grund av detta bildningssätt kallas rullstensåsarna fluvioglaciala bildningar. Åsarna i Värmland äro i allmänhet icke sammanhängande, utan uppträda såsom spridda sand- och grusavlagringar, ordnade i linjer med i huvudsak nord—sydligt förlopp. I västra Värmland, där fluvioglaciala bildningar endast förekomma i mycket ringa utsträckning, kan man urskilja en serie sand- och grusavlagringar, som sträcka sig utefter en linje från norska gränsen förbi Skillingmarks kyrka, genom den utpräglade, i nord—sydlig riktning gående dalgång, som leder förbi Järnskog, Karlanda och Årjäng till norra ändan av Västra Silen. Det är möjligt, att denna åsbildning har sin fortsättning i de små sandavlagringar, som anträffas söder om Västra Silen och som vid Bäckefors i Dalsland sluta med vidsträckta och mäktiga fluvioglaciala avlagringar. Inom östra Värmland träffar man landskapets mest typiskt utvecklade åsbildning, Lokaåsen. Den kan spåras i form av små spridda sand- och grusanhopningar så långt upp som i Svartälvsdalen vid Gåsborn och sträcker sig i denna form, följande dalen, nedåt Hällefors. Först söder om sjön Torrvarpen uppträder den såsom en utpräglad, sammanhängande ås och följer därvid den