VÄRMLANDS GEOLOGI OCh GEOGRAFI 107 ligger den på en höjd av 205 m. Inom Älvdalen och Fryksdalen saknas ännu säkra observationspunkter, men i alla händelser ligger marina gränsen här ovan 200-metersnivån. Den marina gränsen spelar i landskapets fysiografi och ännu mera i dess odlingsmöjligheter en mycket viktig roll. Ovanför densamma har man det huvudsakligast av vidsträckta skogsmarker intagna moränlandskapet; krossgruset är fullt av block och stenar, därför dyrt att uppbryta och av denna anledning sällan och till ringa utsträckning odlat, ehuru i övrigt ej oanvändbart till odlingsmark. Nedanför den marina gränsen åter har man de lätt odlade, sädesproducerande lerslätterna. Ishavsleran eller den varviga leran intager hela slättlandet norr om Vänern liksom hela Värmlandsnäs och slättlandet norr om Skagern till en höjd av i runt tal 150 m. Vidare utbreder sig leran i alla huvuddalar, Svartälvsdalen, nedre Älvdalen och Fryksdalen. En särskilt stor utbredning har ishavsleran i den breda dalgången, som upptages av Glafsfjordens vattensystem, vilken dalgång ligger lägre än de övriga nyss nämnda; ishavsleran når här ända till norska gränsen. Men icke blott att ishavsleran upptager huvuddalarna, utan den intränger även i de smärre sidodalarna och omgiver sjöarna i sådana bäcken, som äro belägna nedom marina gränsen. I allmänhet uppstiger icke leran helt till marina gränsens höjd, utan stannar 20 till 50 m. nedanför densamma. I omgivningarna av Skagern, där marina gränsen är belägecn på en höjd av 160 m., uppstiger sålunda ishavsleran knappast högre än till 100 m. Ishavsleran är en avsättning av det fina slam, som glaciärälvarna under och på isen medfört till ishavet. Detta ishav sträckte sig då tvärs över mellersta Sveriges slättlandskap och bildade en öppen förbindelse mellan Östersjön och Kattegatt, innefattande Vänern och de övriga stora mellansvenska insjöarna. Avlagringen utmärker sig genom sin ofta ytterst regelbundna varvighet, vilken givit ishavsleran namnet varvig lera. Man har redan tidigare velat antaga, att varven representerade årsskikt, och detta har genom Gernard De Geer på senare tiden letts i bevis. Genom koordination av lerlagren på ett stort antal observations-