108 HJ. sjögren ’punkter har De Geer kunnat fastställa, att den tid, då ishavsleran började avsätta sig inom södra Värmland, d. v. s. då landisens kant drog sig tillbaka från detta område, ligger ungefär 9,000 år från vår nuvarande tid. Ishavslerans mäktighet är mycket växlande, beroende på underlagets ojämna beskaffenhet. En mäktighet från 1 till 10 m. är vanlig, men den kan även gå utanför dessa gränser. Till färgen är leran grå eller oftare gråbrun till rent brun. De särskilda varven hava i allmänhet en mäktighet från några få millimeter till 2 cm., undantagsvis även mera. Den varviga leran är i många trakter av Sverige även kalkhaltig genom förstöring av kalkiga, i flertalet fall till siluriska systemet hörande lager. Då kalkhalten är större, uppstår varvig märgel. I Värmland är kalkhalt i den varviga leran sällsynt, och då den förekommer, är den obetydlig. Däremot förekommer det på många ställen, att leran är sandblandad eller att den mellanlagras av sandlager. Sådan glacial sand förekommer i närheten av de forna isälvarnas utflöde i det glaciala havet. Efter istiden började landet åter höja sig, och ishavet drog sig tillbaka. Vattenförbindelsen mellan Östersjön och Nordsjön avstängdes, och Östersjöbäckenet förvandlades till en sötvattensjö, den s. k. ancylussjön, som även sträckte sig över en del av östra Sverige. Vänern utgjorde dock under en del av denna tid sannolikt en vik av Kattegatt. Sedan landisen försvunnit och ishavet dragit sig tillbaka, blev landet ånyo beboeligt, och växter och djur invandrade. Klimatet blev varmare än det nuvarande, såsom framgår av fossila lämningar av sådana växter och djur i torvmossar och andra postglaciala avlagringar, vilka numera icke leva i landet. På den tiden voro hassel och ek vanliga i Värmland, och uroxe och bison betade iì södra Sveriges skogar. Även människan invandrade så småningom och tog landet i besittning. Det geologiska skedet hade slutat och det förhistoriska tagit sin början.