VÄkrkmLands GEOLOGI OChH GEOGRAFI 109 Bildningar från nutiden. De förändringar, som landet undergått under de cirka 9g— 10,000 år, som förflutit, sedan isen helt drog sig tillbaka från Värmland, äro icke betydande. Vattendragen hava skurit sig ned i de från glacialtiden härstammande lösa avlagringarna och bildat mer eller mindre djupa erosionsfåror i desamma. Någon erosion av det fasta bergunderlaget har man dock knappast kunnat konstatera. Svämlera och svämsand, med i det hela ganska obetydlig utbredning, hava bildats vid sjöstränder samt vid bäckars och åars utflöde. Såsom exempel på större utveckling av svämbildningarna kan anföras svämleran vid Lungälven i Lungsunds socken. Andra bildningar från den postglaciala tiden äro gyttja, torv och torumossar, vilka med ett gemensamt namn benämnas biogena, enär de uppstått av det organiska livets avfallsprodukter. Gyttja bildas under vatten och träffas mest på bottnen av sjöar eller torvmossar och kan stundom nå en betydlig mäktighet; då den är fri från sand och oförmultnade växtdelar, kan den användas som badgyttja, t. ex. vid Loka. Torvmossarnas bildning gynnas av den småkuperade, ojämna ytbeskaffenhet, som är utmärkande för moränlandskap, liksom av krossgrusets jämförelsevis impermeabla beskaffenhet. Vid istidens slut funnos en mängd större och mindre bassänger, upptagna av vattensamlingar; dessa togos snart i besittning av invandrande vattenväxter, som fyllde bassängerna. Torvmossar förekomma därför huvudsakligen inom morängrusets område, under det att de äro jämförelsevis mindre utvecklade inom sådana trakter, som intagas av den glaciala leran och sanden. IFlertalet mossar hava varit sjöar eller tjärnar, som igenvuxit genom att fyllas av resterna av olika vattenväxter, säv, vass och mossor. De s. k. högmossarna äro utvecklade med ett högre mittparti, beklätt med en frodig vegetation av vitmossa, under det att sidopartierna utgöras av vattensjuk mossmark av dy och torv, av förmultnade starrväxter och andra högre vattenväxter, genomdränkt av framsilande vatten.