VÄRMLANDS FORNMINNEN 157 hedenhös, hålles ännu i dag vid Nysätershögen i Gillberga, i vilken f. 5. också en konung Olof säges vara begraven. Det är ingalunda uteslutet, att dessa stora gravhögar, av vilka en vid Högsäter i sistnämnda socken här avbildas, verkligen tillhöra 500- eller 600-talen, då det tyckes varit sed att uppföra sådana, vilket bl. a. kungshögarna vid Gamla Uppsala utvisa. Under Vendeltiden uppträdde ett annat bruk, i det den döde då obränd sattes i ett skepp och gravarna anbragtes under flat mark. Dylika båtgravar äro ännu icke anträffade i Värmland. Möjligen äro de särskilt i västra delen av landskapet ganska talrika fornborgarna att hänföra till denna tid, då Värmland, om man får tro Ynglingasagans uppgifter, varit skattskyldigt än under sveakonungen, än till norska småkonungar. Dessa forntidens befästningar äro i regel anlagda på ett brant berg med en eller flera sidor stupande lodrätt ned mot den träskartade omgivningen eller helst mot ett vatten och den eller de övriga lättare tillgängliga försedda med en primitiv mur av stora stenar, vilken kanske ytterligare förstärkts genom en barrikad av fällda trädstammar. I de flesta fall hava dessa förskansningar utgjort tillflyktsorter, dit befolkningen dragit sig tillbaka till skydd mot fientliga anfall, men i något fall har dock konstaterats, att de måste varit bebodda längre tid. De värmländska förekomma, som redan är antytt, endast i provinsens västra del och äro troligen byggda till försvar mot angrepp från Vänersidan.’ Sålunda finnas de i Segerstads, Bro och Eds socknar — den sista, kallad »Edsbonden», omtalas redan år 1683 — samt utefter sjöarna och vattendragen i Nordmarks, Gillbergs och Jösse härad. Av delvis annan beskaffenhet torde de ringmurar och fyrkantlika hägnader vara, som omtalas från Fryksdalen och där av befolkningen kallas »jättekyrkor». Av beskrivningen att döma är särskilt den å Sonebyklätten i Sunne socken belägna av en ganska märklig anordning, befästad, som den synes vara, med flerdubbla murrader. Dessa fornborgar uppträdą talrikt i de mellansvenska landskapen samt Götaland, och på grund av denna deras förekomst 1 Jfr t. ex. Fernows beskrivning gy »fästningen på Rudsklätten» i Stavnäs, sid. 118 f. (71 f.) och av »Edsbonden», sid. 123 f, (74)-