168 ERNST NYGREN runstenen vid V. Hovlanda på Hammarön, »det endaste, som med något skäl kan framdragas ifrån Hedendomen», som en gammal Värmlandsforskare — Fr. Fryxell — säger. Den upptages redan i 1683 års ransakning om antikviteter och har varit känd av Peringskiöld i slutet av 1600-talet, men var redan då avslagen i nedre ändan. Nu är tyvärr även ett stycke i övre kanten borta, men dessförinnan blev den lyckligtvis år 1728 avtecknad i Karlstad av regementsfältskären D. Noreen, vilken sedan förde den tillbaka till dess gamla plats, »därest han ligger på nordre sidan på en sten rösa uti et giärde, ungefär tiugo ahlnar ifrån dät rätta ställe warest han af ålder stådt, och nu är et stall där bygt» (uppg.- av N. till biskop Rhyzelius i Linköping); efter denna ritning avbildar Fernow stenen å sid. 127 (77). Efter en annan, som det vill synas, bättre avbildning av förutnämnde kollega Alsterlund har prof. von Friesen benäget tolkat inskriften på följande sätt: [st?] in: Biaurn risf[ti: stin: pina]: aftKi)r: iskir: s[un: sin], d. ä. »Enbjörn (Stenbjörn?) reste denna sten efter sin son Æsger». Det är möjligt, att den nedtill avslagna delen också innehållit runtecken, ehuru D. Noreen uppgiver, att »på samma foth synes intet». Runorna tillhöra ett ganska sent stadium av den yngre runradens svensk-norska variant, och enligt von Friesen äga de en utpräglad norsk karaktär. Stenen, som har en längd av vid pass 1 m., är nu försedd med fot och står ännu kvar å Hovlanda ägor. De två återstående runstenar, som bevarats från våra trakter, äro däremot ristade med de vanliga yngre runorna, vilka uppträda i Sverige omkring år 1000, men därförut i Danmark, där de även torde uppstått. Den ena av dessa anträffades 1864 vid dikesgrävning emellan Rör och Ve i Väse socken, där den fanns djupt i bottnen av ett dike; den är, liksom Hovlandastenen, av rödaktig granit, 1,4 m. hög ovan jord, o,5 i bredd och är nu rest invid landsvägen alldeles intill den ursprungliga fyndplatsen. Inskriften, som är anbragt i rak linje å stenens ena kant, innehåller endast orden: uibiurn: brupur sin, d. ä. »(åt) sin bror Vebjörn». Detta låter förmoda, att namnet på den, som rest minnesvården, endera förekommit å ett avslaget stycke av densamma, vilket emellertid Djurklou, som själv undersökt stenen,