VÄRMLANDS FORNMINNEN 169 förnekar, eller ock å en annan sten, som nu förkommit. Inskriften, vari även enstaka svensk-norska runor uppträda, dateras av prof. von Friesen till tilden omkr. 1050. Slutligen funnos tvenne delar av en runsten vid den gamla kyrkans rivande i Övre Ullerud på 1760-talet; den är avbildad av l’ernow sid. 128 (77) och har troligen varit en kvarnsten (eller möjligen fot till en dopfunt). Å den ena halvan står den 16-typiga vanliga futharken, dock något ombildad under inflytande av de stungna runorna; det mindre stycket innehåller endast de tre begynnelserunorna. Stenen har av samme forskare (prof. von Friesen) förklarats tillhöra 1100-talet, men också möjligen så sen tid som 1300- eller 1400-talen; den förvaras nu i kyrkans sakristia. Det bör kanske till sist tilläggas, att Fernow sid. 148 (88) nämner ännu en, sedermera förgäves eftersökt, runsten vid Säter i Alsters socken.1 Under de senare åren hava undersökningar ägt rum av tvenne gravfält från vikingatiden, nämligen vid Hammar å lammarön och vid Säffle. Då utrymmet förbjuder att här närmare ingå på desamma och då inga märkligare fynd gjordes, hänvisas läsaren till den redogörelse, som doktor Arne lämnat härför i den förut ofta citerade uppsatsen: Bidrag till Värmlands förhistoria. För 75 år sedan anställde även den kände fornvännen Richard Dybeck grävningar vid Avelsäter i Tveta socken, och berättelse härom är intagen i tidskriften Runa för 1847 (sid. 1 ff). Man finner av denna, att de till storleken obetydliga högarna »ofvan sänkningen», där rös-stenarna stucko ymnigt upp ur den sparsamt anbringade myllan, inneslutit en myckenhet kol, aska och brända ben, men i övrigt endast »små brynen»; blott en av dem innehöll ett lerkärl i form av en vanlig blomkruka. I en av de stora högarna »ned i själfva sänkningen» anträffades däremot ett från norr till söder utsträckt benrangel och under detta två nitnaglar av koppar m. m. Från detta gravfält härröra också de likarmade och ovala spännen, som omtalats i det föregående. Det anförda må vara nog för att visa det växlande gravskick, som rådde under vikingatiden. Det förra, det s. k. brandflaket, då bålmörjan utbreddes horizontellt i högen, var nog det vanligaste, men be- 1 Jfr även Fernows anmärkningar sid. 885 (531) samt not p, sid. 116 (not 6, sid. 70).