172 ERNST NYGREN stenens förekomst i en dylik stenkrets synes dock tala för att flera tillhöra en mycket tidig del av densamma. Offerkällorna däremot kunna mycket väl hava anor ända från stenåldern, då en sådan dyrkan av naturföremål är urgammal. Den mest bekanta är kanske den vid Skagersbrunn, alldeles intill den ovannämnda domarringen vid Refstensmon i Rudskoga, och här har det egendomliga inträffat, att en hel modern brunnsinrättning ytterst har den gamla offerkällan att tacka för sin tillvaro. Vida känd i den kringliggande trakten är även Nygårdskällan i Väse socken, vilken nyligen underkastats en vetenskaplig undersökning av statsgeologen doktor Fr. Svenonius (publicerad i Geologiska föreningens förhandlingar 1917: 1), och från tvenne källor i Visnums socken (Blaxmo och Gislegården) upptogos för några år sedan mynt ända fram till våra dagar. Andra finnas vid S. Rådom i Nyed, Bolstad i Köla, Korsbyn i Karlanda, N. Ivarsbyn i Östervallskog samt nära kyrkan i Millesvik, vilken senare i kristen tid helgats åt S:t Laurentius. Dylika kristnade offerkällor äro ock S:t Olofs vid Skog i Gillberga, »Munkekällan» å Lurön samt Torgeskällan mellan Sulvik och Ränkesed i Älgå, den sista möjligen uppkallad efter Värmlands apostel, Torger [jfr dock Fernow sid. 132 (79)). Även geologiska bildningar av det slag, som av allmogen benämnas »jättegrytor», hava apterats för detta ändamål; en sådan, av Borgström (sid. 11) kallad »S:t Olofs källa, hvaruti sjöfarande fordom offrat», har funnits vid Skoghall på Hammarön. Mycket kunde här vara att tillägga om de seder och bruk, som stått i samband med källkulten, men utrymmet tillåter det ej. Heliga träd omtalas också från flera ställen; stundom stå de i förbindelse med forngravar, såsom en rönn vid Västanmåsse i Södra Råda, en tall vid Gårdsbergen i Övre Ullerud eller en björk i ett stenkummel i Segerstad; andra ha särskilda namn, såsom »Klappetalla» (i By s:n), »Odenstatalla» (i Gillberga) och »Walgrana» (i Eda s:n), och den över hela Värmland kända »Gillberga-enen» har visserligen fått sin ryktbarhet i en långt senare tid, men själva föreställningen om dess helighet får nog ledas tillbaka till den grå forntiden. Märklig är till sist den s. k. »domstenen» vid Bäck i By socken: ett stort stenblock (dock utan skålformiga hålor) på