VÄRMLANDS FORNMINNEN 171 tendrag äro de mycket sällsynta och efter Glafsfjorden norr om Gillberga ännu färre’; ej heller äro de särdeles talrika i Nordmarken, där de västligaste socknarna alldeles synas sakna dem, men de nå dock ända upp till Köla och Ny socknar i Jösse härad. I stort antal förekomma de ock på Näset och i Gillberga. Jämför man nu deras förekomst med kumlens, kan man knappast konstatera någon utvidgning av bygden, men däremot stora olikheter i fråga om läge och anordning. Högarna ligga nämligen i regel samlade till gravfält och i allmänhet tätt intill de n. v. byarna; deras gamla benämning: ättebackar erinrar troligen ännu i dag om att de äro begravningsplatser för den ätt, som fordom utgjort den närliggande byns befolkning. — Det förtjänar kanske till slut att omnämnas, att många gravhögar ursprungligen varit försedda med resta toppstenar, fastän dessa numera oftast äro försvunna, samt att de treuddiga högarna, i regel med inbuktade sidor, endast förekomma i östra Värmland. Rätt märklig är dessutom den s. k. »Kungsgrafven» vid Säter i Alsters socken genom den fyrkantiga fördjupning, som grävts runt om den däri liggande högen; liknande anordning är känd från Norge. Ännu ett slag av fasta fornlämningar är att hiträkna, nämligen domar-ringarna, vilka visserligen nu äro fåtaliga, men förr varit rätt talrikga i Värmland, särskilt i kusttrakterna.2 Fernow uppräknar dem samvetsgrant, varför här endast må nämnas några, såsom de vid Stavnäs kyrka, vid Hargene och Läppetan i By s:n, Sandbol i Kila samt Refstensmon i Rudskoga; av dessa avbildar Dybeck »Hargene stenar» i Svenska minnesmärken pl. XV. Den allmänna uppfattningen är, som namnet redan säger, att dessa fornminnen varit mötesplatser för det forntida tinget; man har också observerat, att en offerkälla ofta finnes i närheten, varför det är möjligt, att de tjänat något religiöst syfte. Detta bestyrkes också av namnet: Hargene, vilket just betecknar en forntida kultplats. I allmänhet tillskrivas de yngre järnåldern; Järsbergs- 1 Jfr härmed kumlens utbredning i Fryksdalen och Jössebygden å sid. 138. 2 Här må meddelas Lignells iakttagelse, delgiven Liljegren i ett brev: »Ätskilliga stenringar har jag funnit både i Vermland och Dalsland med 9 kullerstenar, af hvilka 2:ne stenar i ringen legat närmare hvarandra än de öfrige, och desse 2:ne alltid befunnits på östra sidan». Jfr härmed förhållandena vid Järsberg (sid. 152).