VÄäÄrmlands HiIsSTtORrIAa 183 i samband med rikshistorien, en princip, mot vilken alltför ofta och alltför mycket syndas i lokalhistoriska arbeten. Medeltiden. För vår kunskap om den tidigaste bosättningen av människor i Värmland och huru landet så småningom koloniserades äro vi nästan uteslutande hänvisade till arkeologiska källor. Det är också tack vare fornfynden, som vi kunnat erhålla någon föreställning om våra värmländska förfäders liv under den tid av åtskilliga årtusenden, som kunna anses hava förflutit från landskapets första bebyggande och till den tidpunkt, för vilken skriftliga källor börja föreligga, och även sedan detta blivit fallet, är det en tid framåt eller ett stycke in på 1000-talet alltjämt fornfynden, som äro de viktigaste källorna. Den ovan angivna perioden, som kan kallas Värmlands förhistoriska tid, behandlas uti en särskild uppsats i detta arbete. De skriftliga källorna från övergångsperioden under den förhistoriska tidens sista skede höra dock till detta ämne. Här torde ock inledningsvis böra betonas, att det av arkeologiska och språkliga skäl kan anses klart, att invandringen företrädesvis ägt rum från sydväst, över Dalsland från Västergötland, och att värmlänningarna äro en gren av götarna, vilken dock under tidernas lopp torde erhållit inslag från såväl Norge som svearna. I äldre tider torde befolkningen grupperat sig i avgränsade bygder, och vissa av dem framträdde som centralbygder. Gamla sådana voro t. ex. Näset, Gillbergadalen och trakten kring Värmeln. Från det sistnämnda sjönamnet härledes landskapets namn, som ursprungligen varit Vermiland eller Vermilland. Formen Vermaland, som sedan förkortats till Värmland, är utan tvivel en yngre, av missförstånd framkallad ombildning efter sådana namn som Svealand och Västmannaland. Folket torde i överensstämmelse med det gamla landskapsnamnet hetat Värmlar