184 SIXTEN SAMUELSSON eller möjligen Virmlar, vilket bl. a. framgår därav, att historieskrivaren Adam av Bremen i sin på latin författade kyrkohistoria (omkring 1070) benämner dem Vermilani eller Virmilani. Senare kallas de Värmar (hos den danske historieskrivaren Saxo, död 1206) eller Vermer (hos isländska författare), och landskapsnamnet tolkades alltså oriktigt som betydande »värmarnas land» i stället för det egentliga eller »Värmel-landet».* De äldsta bevarade skriftliga källorna äro isländska sånger och sagor. De flesta äro nedskrivna på 1200-talet men behandla vida äldre personer och händelser. Av dessa källor framgår, att Värmland, som ursprungligen torde varit ett självständigt smårike eller »fylke» och sedan ingått i det svenska rike, som upprättades någon gång mellan tiden för de i Beowulfsagan skildrade händelserna och Ansgars första besök, alltså mellan 500 och 800, sedermera för en tid kom under Norge. De närmare omständigheterna äro icke kända, men Värmland tyckes först hava blivit del av en östnorsk småstat i slutet av 600-talet eller något senare, sedan åter kommit under Sveakonungen under början av 800-talet för att förenas med Norge under Harald Hårfager i samband med den norska riksenhetens upprättande. Den norska besittningen har varit av tillfällig och tvivelaktig natur; dock synes det icke rimligt att sätta den i tvivelsmål. Åtminstone i slutet av goo-talet och antagligen tidigare har Värmland blivit varaktigt förenat med det övriga Sverige. Värmland har således redan från äldsta historiska tid haft den utpräglade karaktär av gränsbygd, som under lång tid framåt är ett utmärkande drag och ännu i dag till en viss grad influerar på dess administration. Några detaljer i dessa värmländsk-norska förbindelser inbjuda av flera skäl till en närmare undersökning. Om de isländska källornas värde hava rått och råda mycket delade meningar. Icke minst gäller detta deras framställning om den förste namngivne man, som i dessa källor sättes i förbindelse med Värmland, Olov Trätälja. Första gången nämnes denne Olov i dikten Ynglingatal, enligt nu gängse uppfattning ett ge- 1 Noreen, Namnet Värmland, Spridda studier II, s. 61; jämför »Värmlands Oortnamn» i detta arbete.