VÄRMLANDS HISTORIA 243 av en vetenskaplig specialundersökning. Det må blott framhållas, att Karl XII:s system var den starka statsmaktens stränga, enligt hans åsikt av situationen nödvändiga krav på de enskilda medborgarna, med utan tvivel mycket högt uppdrivna och under vanliga förhållanden orimliga inskränkningar i »den individuella friheten». Det länder vår allmoge till ovansklig heder, att den jämförelsevis tåligt bar den bistra tiden, vilket ingalunda kan sägas om de högre samhällsklasserna, på vilka Karl XII, av allt att döma, sökte lägga en drygare del. Det är otvivelaktigt, att allmogen i Värmland liksom annorstädes hade tunga ekonomiska bördor i form av inkvarteringar, durchtåg, gärder, skjutsar och mera annat*, t. ex. underhållet av kronooxar, som bönderna vid upprepade tillfällen fingo driva till och från Eda skans. På grund av gränsförsvaret vilade inkvarteringar och skjutsar tungt på landskapet. År 1716 skjutsades dalregementet till Norge, vid vilket tillfälle 136 bönder från Gillberga, Nordmarken, Jösse och Fryksdalen med 638 hästar blevo tagna till fånga av norrmännen. Kända äro också de stora tillskott på manskap till hären, som uttogos. Saken är närmare utredd i uppsatsen om de militära förhållandena. Det har där framhållits, att den gamla legenden, att Karl XII:s sista här skulle bestått av gubbar och barn, ingalunda stämmer med verkligheten. Åtskilliga andra uttagningar utom de där nämnda ägde också rum, vilka bestyrka samma förhållande. År i1717 utskrevos mot erläggande av värvningspängar enligt konungens brev av Lund den 24 juni av Värmland och Närke 400 man till gardets rekrytering genom folkets indelning i 400 rotar, ur vilka den dugligaste uttogs, eller också fick roten leja karl i stället. I rullan angives noga åldern, i regeln 20-—30 år, under 20 endast 5 nittonåringar och över 40 en man, således folk i sin bästa ålder. De allra flesta voro därtill ogifta. Huruvida det verkligen blev någon »bottenskrapning» av allt krigsdugligt folk, tilltror jag mig icke avgöra, men det synes knappast hava blivit mera folktomt i Värmland, än vad en allmän och djupt 1 Betalning utlovades i de flesta fallen men uteblev ofta. Efter freden gjorde flera menigheter anspråk på ersättning, t. ex. i form av kvittning mot kronoutskylder. I vilken utsträckning sådan ägt rum, känner jag icke.