248 SIXTEN SAMUELSSON Frihetstiden. Detta skede var ingen frihetstid på det ekonomiska området. Tvärtom var det, om man undantager den allra sista tiden, den teoretiska merkantilismens glansperiod i Sverige, och denna utmärktes av ett detaljerat reglerande, som för den enskilde alltför ofta blev ett besvärande tvång. Ett stort ekonomiskt uppsving ägde otvivelaktigt rum, men det var företrädesvis vissa näringar, som gynnades på andras bekostnad, vartill kom en osund spekulationsfeber. Bönderna fingo även nu sitta emellan — det var ju ämbetsmannaväldets gyllene tid. Huru bunden allmogen var av stadgar och föreskrifter, förstår man, när man hör, huru värmländska församlingar måste begära tillstånd för att fritt få köpa sitt kommunionvin från Norge, eller när Älvdalen i sina besvär (1731) upptager »att få fritt på våra enskilda ägor hämta tallris till våra getter och får». Många av dessa förordningar berodde på okunnighet om lokala förhållanden eller brist på praktiskt förstånd; så var t. ex. föreskriften om gärdesgårdar av sten eller jord till skogens sparande omöjlig att tillämpa i Värmland. Sina önskemål* fick allmogen frambära själv, så gott sig göra lät, vare sig det gällde småsaker, såsom rätt att få hava sämskmakare och kopparslagare på landet lika väl som skomakare och skräddare (1738) och klagomål över att det endast fanns en färgare i Karlstad (1771), eller viktiga frågor. Här stod intresse mot intresse, såsom det alltid är, och svårt är att avgöra, vad som i detta fall var riktigt, men det är ock svårt att tänka annat, än att frihetstidens skydds- och gränsspärrningspolitik till förmån för handel och industri har vållat den värmländska gränsallmogen större olägenheter än de fördelar, den på annat sätt 1 Vissa besvärspunkter torde vara gemensamma för flera landskap, t. ex. det i flera värmländska besvär förekommande klagomålet, att straffet 40 par spö för första resan stöld var alldeles för lindrigt, eller den likaledes vanliga önskan att slippa sedlar, »emedan så många av vårt stånd äro dels okunniga att läsa och undersöka, vad samma sedlars innehåll är och huruvida med de därå skrivne transporter rätteligen kan vara tillgånget, dels veta vi icke heller, huru man sig förhålla skall med sådana sedlar, sedan de förslitna och nedsölade blivit».