VÄRMLANDS HiISTORIA 249 kunnat bereda, och alltså varit ur statssynpunkt misslyckad. Värmlandsbönderna i västra delen av landskapet voro på ett dubbelt sätt beroende av fri förbindelse med Norge. Där köpte de en hel del förnödenheter bekvämt och billigt; älvdalingarna uppräknade 1727 sill, salt, fisk, lin, hampa, ull, lärft, blaggarn, vadmal, band, handskar, små kullmössor, get-, får- och kalvskinn m. m. samt spannmål. Över Karlstadsborgarnas höga pris klagas alltjämt, och på samma sätt heter det om kringresande Boråsbor, vilka sålde textilvaror, »att de borde álgyas att sälja sitt gods, som en kristen människa ägnar och anstår». Regeringens tullar och importförbud ökade prisen, vartill kommo trakasserier från tullbetjäningen, som tog böndernas hästar utan ersättning och brukade sticka ett »särdeles tillrett järnspjut tvärs och ändalängs deras spannmålssäckar, som merendels voro av kalvskinn och grov vävnad, varigenom mycken säd spilldes». Det klagades också över, att gränsridarna gjorde olaga beslag, men att det var sådant besvär och sådana kostnader att göra sin rätt gällande vid domstolen, att man hellre avstod från varan. — Å andra sidan hade de bönder, vilka bodde nära gränsen, Norge som lämplig avsättningsort; dit sålde de oxjärn, och dit förde de sina trävaror. Det strävades emellertid konsekvent att draga timmerhandeln över Karlstad och Göteborg, så att mellanhänderna kunde få sin profit, och allmogen å sin sida tillgrep, ibland av nödtvång, den saturliga utvägen att sälja till Norge, vilket definitivt förbjudits 1729.’ Huru exempel. En brukspatron . +ill, shaarf erft samvetslöst »Sst man gick tillväga, visar e€tt 5 i Deje ville, under förevändning att det skadade hans laxfiske, förbjuda flottningen. Detta skedde endast för att få köpa timret till underpris; i Karlstad betalades mindre än en tredjedel av vad man gav i Norge för sågtimmer. Vi återkomma till frågan längre fram. — Voro bönderna å sin sida bundna, ville de ingalunda unna andra frihet. Kils härad klagade, att tjänstefolket flyttade till bergslagen för den större lönens skull. Därför önskades för- 1 Landshövding Reuterholm skrev härom 1741: »Sågetimmershandeln, den å vart och ett hemman, gälla vad straff det vill, utbredes och fördubblas, allt som folket ökas och matlagen bliva flera samt födan för dem efter hand kräves».