280 E. G. LILLJEBJÖRN Gustavianska tiden. Den franska smaken passade föga för det värmländska skaplynnet och har icke uppammat någon skald i vår provins. Under sitt tidigare skede äger den icke där någon förnämligare vitterhetsidkare än Liliestråle. Ännu sämre ställer sig förhållandet på Gustav IIl:s tid. Den lysande krets av skalder, vältalare och konstdomare, som omgav denne konung, representerar vitt skilda landsändar. Men Värmland skulle, om det ej blivit förekommet av Skåne, på sin höjd kunnat bidraga med en Haqvin Bager. Erik Carlstedt, bondeson från Karlskoga, f. 1754, d. 1828, var komminister i Grava och ådrog sig en föga smickrande uppmärksamhet genom sitt välmenta Psalmverk eller nödvändiga anmärkningar vid ordasätt och meningar i Svenska psalmboken jämte en Profpsalmbok. P. Wieselgren fäller om denna bok det ’summariska omdömet: »Detta är troligen det enfaldigaste Psalmverk, som någonsin blifvit skrifvet». Det är tillägnat Gustav IV Adolf, med följande verser: Hvad rare, hvad käre skull bladen väl blifva, om konungens vilja på dem gåfve lIjus. Värmland saknade emellertid icke författare, som, om ock på ett indirekt vis, gjorde litteraturen verkliga tjänster. I främsta rummet gäller detta biskop Bjurbäck. Olof Bjurbäck, f. 1750 på Bjurbäcks bruk, d. 1829 på Ekenäs, var lektor i Karlstad, sedan kyrkoherde i Filipstad och slöt sin bana som biskop i Karlstad, vilken syssla han innehade i 26 år. Han utmärkte sig för en oerhörd beläsenhet, var en framstående filosof av Lockes skola och hade för övrigt ett mångsidigt vetenskapligt intresse. Som präst vårdade han sina församlingar med stort nit samt arbetade oavbrutet för en ordnad fattigförsörjning och de arbetande klassernas höjande. Samma människovänliga anda genomgick hans sexåriga riksdagsmannaverksamhet. — Under en långvarig sjukdom plågades han ofta av den föreställningen, att han ej nog värdigt fyllde sin plats som biskop, och det var blott med möda hans vänner förmådde hindra