DET LITTERÄRrRA VärmLAnND 283 ort utgavs nämligen första gången 1862. Lilljebjörn var en skicklig violoncellspelare. Han blev svärfar till E. G. Geijer. Bland den gustavianska tidens litterära värmlänningar nämna vi slutligen även Nils Elbeasar Sundelius, f. 1751 i Kristinehamn, d. 1810 därsammastädes, kyrkoherde i Rudskoga. Han uppträdde ej som författare, men hade ett i ovanligt hög grad utvecklat litterärt intresse och samlade trots sin betryckta ekonomi ett bibliotek, vartill provinsen troligen hade få motstycken. De dryga kostnader han nedlagt därpå sökte han ursäkta för sig och andra genom att med inskrifter i böckerna antyda, vilka njutningar han för deras skull avsagt sig; så fick en bok smeknamnet Min toddy; en annan benämnde han Mitt kortspel; en tredje Min stora sjöskumspipa. Han lade årligen av en viss summa för bokinköpen, som skedde i Fastingen, dit han medförde hela sin familj. Det var högtidsdagar för dem alla, och han själv var i det gladaste lynne, medan han dagen igenom var sysselsatt att göra sitt urval i boklådorna. Så fortgick det i 20 år, och under tiden utvecklades hans litterära smak på ett sätt, som visar frisk mottaglighet hos hans intelligens. Han hade börjat med att omhulda Voltaire, Rousseau, Scarron, Richardson och Fielding; på gamla dar läste han med ungdomlig iver Goethe, Schiller och andra tyska författare. Sundelius var ett mönster av ordningssinne och flit. Han nedlade ett otroligt arbete både på författandet och memorerandet av sina predikningar, som också ansågos vara bland de bästa på sin tid. För utkomstens skull måste han i sitt hem mottaga andras barn till undervisning. Han älskade ensamhet och hade ett underligt lynne, men var exemplarisk som make och far. I hans uppträdande låg en gammaldags värdighet, och hans ståtliga utseende angav snarare en biskop än en fattig lantpräst. Det nya statsskickets tid. Aa. 1800-—1850. Den vitterhetens guldålder, som vid 19:e århundradets början inträder i Sverige, har för en icke ringa del av sin glans att