330 TEOFRON SäveE ställning inom samhället, men nu fostrades i denna värmländska alma mater lärjungar, som sedan skulle till heder för sin födelsebygd intaga framskjutna platser inom stat, kyrka, vetenskap och vitterhet, och det säger sig självt, att den bättre grundläggande undervisning, som nu bereddes de blivande prästkandidaterna, skulle utöva ett välgörande inflytande på deras egen kommande lärarverksamhet i församlingarna. Flera av dem blevo själva såsom biskopar eller superintendenter stiftsstyresmän och hava såsom sådana berett sig de vackraste eftermälen. Den värmländska kyrkans historia under den följande tiden sammanfaller med den övriga svenska kyrkans. Det måste så bliva, sedan Karl XI:s regering, som strängt höll både på en lagbunden yttre kyrklig ordning och på en fulltonig ortodox bekännelse, givit den svenska kyrkan en bestämd enhetlig form genom införandet av en allmän kyrkolag och fastställandet av gemensamma, för hela riket gällande bekännelseskrifter, nämligen psalmboken, handboken och katekesen. Statskyrkan hade nu fått en fast ståndpunkt, och hennes ledande män under 1700-talet mötte i sina bemödanden att kvarhålla henne på denna intet allvarsammare motstånd. Sekteristiska rörelser, såsom pietismen och herrnhutismen, förekommo visserligen, men kyrkan lyckades undvika ensidigheterna hos båda. Den s. k. neologien, som blev en frukt av upplysningstidevarvets rationalistiska idéer och som urvattnade religionen till en flack morallära, vann insteg hos bildade lekmän och även hos åtskilliga präster, men till de djupare folklagren sträckte den sig ej. Och vad Värmland beträffar, så synes det under 1700-talet hava varit föga berört av sekter och religionsstrider. Livligare blevo rörelserna på det religiösa området under 1800-talet; att skildra dem ligger utom uppgiften för denna kortfattade översikt.