LÄSERIET I SYDVÄSTRa VÄrRMLAND UNDER 1850-TALET 333 samt utspritt redan onsdagen den 17 augusti eller dagen efter den, då förre missionären Doktor Fjellstedt predikade i Gillberga kyrka, att han skulle hos mig begärt få predika härstädes en dag i veckan, ävensom att han, för flere år sedan, skulle av mig muntligen begärt detsamma och båda gångerna fått avslag, men jag får nu offentligen förklara, att dessa uppgifter, de må varit mig ämnade till last eller beröm, äro osanna. Till mig har aldrig kommit någon skriftlig begäran härom eller något sådant handbrev från honom, som jag tillfälligtvis sett på andra ställen, vari han tillkännagivit sin ankomst till viss dag, jämte begäran att sådan hans ankomst att predika skulle från predikstolen kungöras: ett förhållande så eget, att det synes mig förtjäna åtminstone här omnämnas. Ej heller har Doktor Fjellstedt, vars person jag icke haft förmån träffa, någonsin muntligen framställt en sådan önskan. Jag har således aldrig varit i tillfälle varken bifalla eller avslå en slik begäran. Det ryktet är även gängse, att Fjellstedt hos Konungen skall söka tillstånd att predika när och var han behagar i hela riket. Månne meningen därmed skulle vara, att folket och prästerskapet skulle såsom 1539 få en annan Georg Norman, en ny superintendent, i avsikt såsom då att borttaga främmande sektpredikanter och roteandar eller kanske tvärtom att installera sådana? Jag vet det icke. Mig förefaller likväl försöket och än mer förordnandet otroligt. Vår rättvise Konung suspenderar icke någon från sitt ämbetes utövning mot lag utan rannsakning och dom, om det ock blott vore för en enda dag. Om detta fullkomliga uteblivande utav missionärer och emissarier härstädes får tydas såsom bevis, att deras besök varit överflödigt, så är detta både för folket och lärarne visserligen ett gott tecken. Men om behovet av dylika personers ankomst även vore stort, så lärer varje tänkande lätt finna, att en predikan, som varade till och med fulla två timmar och därutöver och rörde flerfaldiga delar av tros- och sedeläran ävensom valda berättelser om hedningarnas inre och yttre liv — då hon icke på flera år förnyas — likväl uträttar på allmänhetens kristeliga tro och vandel nära nog detsamma som ingen. Exempel saknas icke därpå. Är en missionärs resa bland ett redan kristet folk icke företagen