340 J. E. BERGGREN den: Först att Johannes Andersson umgåtts med läsareallmoge i Norge. Obekant för mig är om av mormonernas, vederdöparnas eller av någon annan sekt. Av denna norska allmoge hava flera personer besökt Johannes Andersson i Långseruds prästgård och en, i hans närvaro, till och med hållit konventikel i gästgiveriet Björkbyn, Svanskogs socken. Sin andeliga förmåga och förmenta rättighet att verka i konventiklar har han i Tveta socken berättat sig hava bekommit på följande sätt. Då han en längre tid uppehöll sig bland läsareallmoge i Norge, hade han ofta blivit uppfordrad att övergå till deras sekt. En natt sade han sig vaknat av ett starkt sken i rummet utan att dock hava varseblivit någon eld. Förskräckt härav, uppsteg han och gick till fönstret. Då upptäcktes, att himlen hade spruckit itu från väster till öster, så att det var en mycket stor öppning. Ur densamma nedkom liksom ett rep, och på repet halade en korp ned från himmelen till jorden. Om en stund kom en duva på samma sätt. De båda fåglarne började slåss ganska häftigt. Korpen segrade. Duvan begav sig då efter repet åter upp till himmelen. Kort därefter kom duvan tillbaka, och striden förnyades. Nu vann duvan. Därmed var denna så kallade uppenbarelse slut. Följande morgon berättade han händelsen för de norske läsarne. Dessa blevo då glada, sägande: »Nu har du fått den Helige Ande, nu är du frälst och salig och kan omvända syndare». Stärkt i denna tro, gick han åter till Sverige, och vad han här uträttat är allmänt bekant. Berättelsen om hans uppenbarelse är snarlik de sagor, som pläga omtalas flera gånger för tre eller fyra års barn, i ändamål att få dem i sömn. För det andra synes mig anledningen till detta oväsendes utbredande härleda sig ifrån det nära förhållande, varuti Johannes Andersson varit och är till förre missionären Doktor Fjellstedt i Lund. Detta ligger oss nära, emedan Fjellstedt är född i Sillerud och här i trakten uppträtt såsom predikant samt konventiklarna därefter blevo tätare eller flere. Jag skall framlägga skälen till min förmodan — — —» Sådan är den uppfattning av läseriet, vilken Lignell här gör gällande. Och väsentligen samma uppfattning finna vi även ut-