LÄSERIET I SYDVÄSTRaåa VÄRMLAND UNDER 1850-TaALET 339 mig man bör tacka, därför att Fjellstedt predikat i dag». Efter den dagen blev Johannes Anderssons konventikelarbete ivrigare, sammankomsterna tätare än förut. Johannes Andersson har tvenne bröder, Olof, född den 2 mars 1830, Erik Jan, född den 13 juli 1837, vilken ännu icke är till nattvarden admitterad. Båda hava dels biträtt Johannes i konventiklarne, dels hållit sådana på egen hand. I Långserud lära flera andra personer blivit av Johannes uppmanade till samma yrke. I Kila äro blott en eller två pigor, som ansett sig blivit av Johannes så begåvade, att de för mindre samling hållit konventiklar. Ett helt år har denne försvarslöse Johannes Andersson, oförhindrad av polismakten, både såsom lösdrivare och konventikelmakare fått ströva inom delar af Nordmarks, Gillbergs och Näs härader. Det är nogsamt bekant, att prästerskapet i alla de socknar, där han hållit olaga och fördärvliga sammankomster, varnat däremot, uppläst från predikstolarna konventikelplakatet, i predikningar och husförhör, i sockenstämma och enskilt, föreställt vådan och olagligheten av dylika sammanträden. De präster, som träffat Johannes — vilket icke är lätt, då han såsom vargen strövat vida omkring under dagen i denna skogsbygd och om nätterna slagit hemligen ner i något fjällhemman, för att, efter förberedd budskickning, hålla konventikel, så att prästerskapet ej fått kunskap därom förrän efteråt — dessa präster hava även allvarligen förmanat honom att avstå från sitt olagliga förehavande. För dem, som anmärka mot kyrkoherdar och prostar, att de icke hava bestämd reda på lösdrivare, på åkande och gående konventikelmakare av olika samhällsklasser, var sådana uppehållit sig och begått lagbrott, på en yta av flera kvadratmil vid banade eller obanade vägar, må den upplysningen här stå, att det är polisen, men icke prästerskapet, således i första hand fjärdingsmän, ordningsmän och tillsyningsmän, vilka äro spridda i alla delar av socknarna, som en sådan tillsyn tillkommer, och att det icke är tillständigt prästerna att ingripa i polisens göromål. Forskar man efter anledningarna till dessa oredors uppkomst och fortsättning, så synas de mig igenfinnas i följande förhållan-