342 J- E. BERGGREN hon kunde mycket väl läsa, vägrade att läsa Guds ord, emedan djävulen förhindrade henne därifrån. Den arma varelsen ville icke mottaga nåägon tröst, fastän läkarevård och andlig vård blivit henne lämnad, och har enligt till mig ingången rapport nyligen (april 1855) avlidit; dock under samma sinnesförfattning. Det är förskräckligt, att Kristi lära skall så misstydas och missbrukas, att den störtar människor i helvetets kval i stället för att rädda därifrån. Det är detta, som kallas synd emot den Helige Ande. Säkert är denna förtvivlan den högsta graden av mänskligt elände. Det kan i ett kristligt samhälle aldrig vara tillåtet att använda Jesu lära, vars ok är ljuvligt och vars börda är lätt, på ett sådant sätt, att den driver till förtvivlan. Varje präst, som icke bättre förstår Jesu lära, bör avsättas.» Tager man i noga betraktande det sätt, varpå de av honom (Johannes Andersson) ledda konventiklarna artade sig, kommer man till den övertygelsen, att Johannes Andersson på ett oklokt och för själviska intressen icke alldeles främmande sätt verkat såsom ledare av den andliga rörelsen, varom här är fråga. Oklokheten och själviskheten hava bestått däri, att han ej utan välbehag sett de excesser och galenskaper, som med dessa konventiklar stodo i sammanhang. * Men detta är endast den ena sidan av saken. Den bild av läseriet, vilken Lignell och Agardh målat, är allt annat än tilldragande. Lignell ser i läseriet knappt något annat än ett fruktansvärt ont, som icke kan bära något annat än onda frukter, och förkastelsedomen över detsamma hade därför knappast kunnat utfalla strängare, än det nu från Lignells sida har skett. Men då drängen Johannes Andersson betraktas såsom läseriets upphovsman och ledare, så måste förkastelsedomen särskilt drabba honom. Men det visade sig snart, att han lika mycket av ett parti prisades som han av det andra lastades. Han hade blinda anhängare, men han hade ock klarsynta vänner; han var hatad, men