LÄSERIET I SYDVÄSTRAå VÄRMLAND UNDER 1850-TALET 355 under sina handelsresor i Norge kom i beröring med de s. k. »läsarne från Smålenene», vilka voro Hauges efterföljare, och att han genom dem mottog ordet om rättfärdiggörelse genom tron och vann frid i sin själ. Såsom redan förut antytts, måste vi dock göra Andersson åtminstone delvis ansvarig för vad som skedde vid konventiklar, som av honom leddes. Det har också framhållits, att man, av vad som om dem berättas, får det intrycket, att Johannes icke utan ett visst välbehag bevittnade, vad som för oss gör dessa konventiklar motbjudande och allt annat än uppbyggliga samt motsatsen till andakt, tillbedjan och gudaktig sanning. Han har ej gjort vad han kunde och borde göra i detta avseende för att förhindra, att excesser förekommo vid hans konventiklar. Johannes har vid dem ej följt den sköna regeln, att det heliga bör på ett heligt sätt behandlas. Å andra sidan får ihågkommas, att Guds rike ej är så fattigt, att det ej har någon uppgift av betydelse för var och en, som med uppriktighet ropar: »Här är jag, Herre, sänd mig!» Huru den svenska regeringen hade båda de nyssnämnda synpunkterna för ögonen, och huru vidhjärtat den tog ställning till »läseriet», därom hava vi ett intressant och vackert vittnesbörd från just samma år, när Lignell till visitationen i- Gillberga skrev sitt hårda utlåtande. I ett kungligt brev till domkapitlet i Uppsala angående läsarna i Uppsala stift, daterat 29 april 1853 och kontrasignerat av ingen mindre än Reuterdahl, heter det bl. a.: »Liksom Wi med stort välbehag förnimme, att menigheterne i de norra landskapen med hjärtats fulla allvar frukta Gud, i Guds ord efterforska sanningen och både vid offentlig gudstjänst och enskilda andaktsstunder söka uppbyggelse för sin kunskap och sin tro, lika okärt är det Oss, att deras Gudsfruktan skall hafva föranledt söndringar och afvikelser från antagen ordning. Wi finna väl icke för det när-