354 J. E. BERGGREN äro därtill skicklige, icke lagligen prövade och kallade. Under sin vistelse i Långserud 1853 lär Herr Doktorn hava avrått Johannes från att predika i konventiklarna. Är detta sant, så är det lika sant, att han icke åtlydde denna förmaning, utan blev därefter snarare mer ivrig än förut. När han icke åtlydde D:r Fjellstedt, kan man icke hoppas, att han skall åtlyda andra präster, vilka han anser för motståndare. Då en av mina ämbetsbröder i lugna ord förebrådde Johannes, att han predikade, nekade han fräckt därtill i fleras närvaro, vilka själva, jämte hundratals andra, hört hans predikande. Vad bör man tro om en sådan konventikelläsare, och vilken vacker moralisk föresyn gav han icke åt sina anhängarel» Av vad vi nu anfört ur kontraktsprosten Lignells »svar» till d:r Peter Fjellstedt i anledning av hans artikel »Om läseriet i Värmland», kan läsaren lätt göra sig en föreställning om beskaffenheten därav i allmänhet. Det är, liksom allt annat, vilket Lignell skrivit rörande Johannes Andersson, skarpt och oftast träffande, men verkar osympatiskt till följd av bitterheten och benägenheten att använda sårande uttryck om läseriet och läsarna, framför allt om Johannes Andersson. Till följd därav att Johannes Andersson blivit, såsom vi i det föregående hört, så olika bedömd och väsentligen olika uppfattningar om honom uttalats, har han framstått såsom en mycket svårtydd personlighet. Så mycket är visst, att en stor förändring försiggick hos honom under hans vistelse i Norge. Då han 1852 återkom till sin hembygd, var han icke längre densamme som förr; han kunde med den av Kristus botade blinde säga: »Ett vet jag, att jag var blind och nu ser». Söker man efter orsaken till detta omslag i Johannes liv, så kunde det antagas, att det skett under inflytelse från haugianismen. Men i sådant fall skulle man helt visst finna drag, som mer eller mindre tydligt förrådde, att deras ursprung vore att söka hos Hauge. Men efter sådana söker man förgäves. E. J. Ekman uppger dock, att Andersson