364 HELGE KJELLIN anordning här känd från medeltiden, utan samtliga sådana korslut äro tillkomna under 1600-talet eller senare. Såsom ovan sagts, har Värmland ingen enda medeltida stenkyrka helt i behåll; däremot ingå medeltidsrester i några kyrkor, belägna på Näset och strax norr därom. Under 1600- och 1700-talen nybyggdes helt eller delvis ett stort antal av landskapets kyrkor, och de hava sedan bibehållit sin typiska form: ett väldigt långhus med ett 3-sidigt avslutat kor i direkt följd samt med ett 4-kantigt torn i väster, vilket oftast är försett med en lyktliknande överbyggnad (lanternin). Vid en och annan kyrka förekommer dock i stället för torn en fristående klockstapel; blott 11 sådana Fig. 92. Botilsäters kyrka. finnas numera i landskapet, varav ett par av rätt ålderdomlig karaktär, om också i senare tid ombyggda, t. ex. Millesvik och Botilsäter. Dessa sistnämnda äro helt öppna, med blott en liten huv över klockorna. De flesta äro dock slutna, och den sannolikt äldsta av dessa senare är Hammarö höga, upptill något smalnande stapel. Interiören av de värmländska trä- och stenkyrkorna är i allmänhet tröstlöst enformig och stundom rent skrämmande. Det medeltida tegelvalvet har här icke funnit någon användning, aldrig en tilldragande arkitektonisk skulpturdetalj, heller aldrig någon omväxling, och endast i ett fall — i en öde-kyrka (S. Råda) — medeltida målningar. Långhuskyrkorna täckas som oftast av ett väldigt tunnvalv av bräder, ej sällan pärlspåntade; taket är ibland dekorerat med 1800-talsschablonmönster eller, än värre, med ribbinrutning.