378 HELGE KJELLIN undanslängda i skräpvråar och ersatta av moderna, simpla, gjutna mässingskandelabrar, äro 1600- och 1700-talens vackert arbetade mässings- och tennstakar. Nämnas så till sist oblatjärnen, varav en del med 1600-talsdatum, samt kyrkklockorna, av vilka kanske ett 15-tal medeltida finnas i behåll, de flesta dock av rätt sen tillkomst, bör det konsthistoriska material, som våra värmländska kyrkor gömma på, vara i det närmaste genomgånget. De fyra stadskyrkorna äro icke av någon så märklig beskaffenhet, att de förtjäna att här närmare beröras. Karlstads domkyrka äger dock ett par symboliska änglafigurer, modellerade av Sergel, Filipstad har sitt berömda John-Ericsson-monument på nya begravningsplatsen mitt emot kyrkan, Kristinehamns kyrka tillhör Bruniusgotiken, och Arvika stadskyrka är av helt modernt och i viss mån tilltalande kynne, delvis dock tydligen efter inspiration av Varnhems klosterkyrka. Mycket har genom oförstånd eller uppenbar vanvård förstörts i landskapets till nära hundratalet uppgående kyrkor — redan vid 1300-talets slut ägde Värmland f. ö. ett 60-tal — och ännu den dag i dag är får tyvärr mycket gå till spillo. Jag skulle kunna uppräkna otaliga bevis därpå, sorgliga bevis på den ringa förståelse prästerna själva och församlingarna ofta visa inför sin kyrkas gamla minnen. När råttor ostört få bygga bo i gamla handlingar eller duvor tillåtas i åratal ommodellera en kyrkas forna bildlämningar, när kyrkvaktare ostraffat få yxa sönder krucifixarmar till stöttor, eller när bönder utan vidare nedhugga en ödekyrkogårds gamla björkar, när en församling kan på öppen auktion försälja och kringsprida sin kyrkogårds alla bildgravstenar, och när t. o. m. prästerna — vilket ännu i dag på sina håll är fallet — helt eyniskt och kallt kunna, trots påpekningar, tillråda »uppbrännande av skräpet», då är det illa ställt med landskapets kulturvård. Man får väl dock hoppas, att ett varmare förstående och ett mer levande intresse för gångna tiders konst och kultur hädanefter skall förmå skydda, vad möjligen ännu finnes bevarat. Ty det gamla »skräpet» är verkligen värt att räddas.