Värmlands folkmäåäl av Sixten Samuelsson. 2 ländska dialekterna är den mellanställning, som de intaga mellan å ena sidan de götiska folkspråken, sär-Zskilt Västergötlands, och å den andra sidan norska mål,1 en företeelse, som lätt förklaras av den ursprungligen nära frändskapen med befolkningen i landskapet söder om Vänern och de, framför allt i äldre tid, livliga förbindelserna västerut. Några överensstämmelser, vilka på samma gäång till väsentlig del äro konservativa drag, med sveamålen kunna även påvisas. Egendomliga äro de motsvarigheter tillnordvärmländskt språk, vilka förefinnas i nordskandinaviska språkområden, som icke stå i direkt geografiskt sammanhang med Värmland. Vi torde här få räkna med en inbördes oberoende och parallell utveckling. Jämte yttre påverkningar och analoga företeelser hava de värmländska folkmålen säregna drag, som angiva en självständig språkutveckling och av vilka några påverkat språket i de östra gränsbygderna. Överensstämmelserna med de götiska dialekterna, dels inom Västergötland, dels inom ett vidsträcktare sydvästsvenskt område, äro i allmänhet sådana företeelser, som av språkforskarna betecknas såsom »språkliga novationer», vilka stå i direkt motsats till sveamålens ålderdomligare former, medan de i många fall innebära 1 Se härom också Geijer och Samuelsson, Värmländskt folkspråk, i Sverige, del V, s. 365, varav denna uppsats delvis är en omarbetning.