VÄrmLands folkmål 389 nöggd, nöjd och uttalet med e i st. f. ä i ord som gret, grät, kne, knä, tre, trä. De norska inslagen äro mycket betydande och starkast i de nord- och västvärmländska folkmålen. Till följd av det begränsade utrymmet och då ingen genomförd undersökning föreligger, angivas här endast några från nyss nämnda mål hämtade exempel, vilka åtminstone torde kunna betecknas som tämligen säkra. Med östnorska dialekter gemensam är övergången av d till n efter nasal, i t. ex. tyngn, tyngd, en övergång, vilken flerestädes förekommer som tempusmärke i verbböjning, t. ex. klåmn, klämde, tåmn, tämjde. I Fryksdalen och Älvdalen hava vi uttalet bjärk, björk, fell, föll, hell, höll samt en massa adjektiv på ändelsen -all, t. ex. fasall, faslig, frålåtall (om en som jämrar och beklagar sig mycket), motall, motig, motlutall (om väg), rensmakall, rensmakande, syunjall, ì uttrycket en synnjall öng, en besvärlig unge. Överensstämmande med östnorska är också t-inskott, i t. ex. göfjtn, göpen, júfftu, djup, ràkktn, räkna, sökktn, söcken, bkktn, öken. I västvärmländska dialekter förekomma även diftonger. Slutligen kan man påvisa en omfattande överensstämmelse mellan värmlandsdialekterna och tendenser i norsk språkutveckling i det säregna drag, som på samma gång är de värmländska folkmålens viktigaste gemensamma kännetecken gentemot de svenska grannmålen: den ofta mycket långt framskridna avslipningen av ändelser. I de södra och västra häradena yttrar sig detta däri, att -a, liksom även -2 och -o (-u) (se nedan), i svagtoniga ändelser övergått till ett indifferent e-ljud, häster, hästar, kaste, 1 kasta, vagge, vagga o. s. v.1 I de norra delarna av landskapet har 1 Avslipningen är dock icke fullständigt genomförd över hela landskapet. Så har a inom ett ganska stort område av mellersta och södra Värmland bevarats i imperf. och sup. utav verb av typen tala: tala, talade, talat, men tale, tala och taler, talar; ar kvarstär som pluraländelse inom några nordmarkssocknar samt Svanskog och Långserud av Gillbergs härad; detta är regel för mask. subst., t. ex. hästar, men förekommer även i fem., t. ex. söstrar, systrar, öar. Ihnom nämnda socknar samt flera andra, vilka dock av utrymmesskäl här icke kunna angivas, är a bibehållet även i komp. av adjektiv samt i avledningsändelser hos subst., t. ex. rikare, starkare, tiggare eller tiggar, tiggare. Vi hava här att göra med ålderdomligare former eller språkliga relikter, vilka befinna sig på ett utvecklingsstadium, som tillryggalagts av de flesta värmlandsdialekterna. Av flera tecken och uppgifter att döma är åtminstone en del av dessa äldre former, t. es. uttalet hästar, på väg att försvinna trots överensstämmelsen med riksspråket.