VÄRrRMLANDS FOLKMÅlI. 393 landshörn tack vare den av geografiska och etnografiska skäl livliga förbindelsen mellan finnbygderna å ömse sidor om riksgränsen. Utmärkande för denna dialekt äro bl. a. följande för värmländskan i allmänhet främmande företeelser: förekomsten av diftonger, t. ex. jäit, get, läikblakke, läkeblacka, läite, leta, läitje, länk, snäis, snes, täig, teg, valhäint, dvalhänt, löipe, löpe, döugg, dagg, göuk,? gök; muljerade l och vr-ljud, t. ex. kväillj, kväll, kväinnj, kvarn, lainnj, land, stäinnj, sten; uteslutande slutet a, således riksspråkets a i hat även i sådana ord som falla (båda ljuden), fanns, fast, kanne, kanna, kant, skaft, hatt; ä i st. f. öppet a i många fall, t. ex. fläske, flaska, gänske, ganska, härr, harr (fisk), häsch (långt ä), hals, märk, mask (i Värmland eljes mark), märrmässdan, Marie bebädelsedag, täskbok, taskbok, plånbok, värj, varg, väske, vaska, tvätta; o i st. f. å i en del ord, t. ex. rog, råg, spong, spång, svol, svål; g i st. f. gammalt /-ljud före v, t. ex. gvass, vass, gväkks, norska hveps, geting, gväinnj, ven (växten), guile, vila; tilljämning med förlängning av stamstavelsens vokal, t. ex. bråtå, bråte, bågå, båge, måså, mosse, rånå, orne, gutnu, gata, huku, haka, husu, hosa, strumpa, snuru, snara, suln, svala, trunu, trana; plur. best. form mask., daga, dagarna, och fem. samma form, sàngen, sängarna, stùgun, stugorna; starkverbstema av typen bitte, batt, bötti, binda, bära, bar, böri, bära, rive, rät, rivi, riva, bryte, bröut,’ bröti, bryta. Gamla källor för landskapets folkmal saknas, om man undantager ordförteckningar av Karlstadslektorn Ullarund (Ihres medforskare i dialektarbete, död 1766) samt de gamla ortnamnen. Däremot har värmländskt folkspråk tidigare än några andra svenska dialekter blivit föremål för modern vetenskaplig forskning genom Adoltw Norefens avhandling om »Fryksdalsmålets ljudlära» (1877), vartill ansluter sig hans »Ordbok öfver Fryksdalsmålet» (1878), sedermera kompletterad genom en under Noreens medverkan av 1 »lIndifferent» ö-ljud.