26 KLAaSsS LINROTH att frossan, varmare länders malaria, för att spridas fordrar medverkan av vissa slags myggor, som med sina styng överföra från en människa till en annan ett egendomligt levande smittämne, sedan det uti insektens kropp undergått viss förvandling. I belysning av denna upptäckt har mången förut dunkel punkt i frossans uppträdande kunnat förklaras: så frossorternas läge vid Östersjön, ej vid västkusten, där myggor ej äro så allmänna; så dess förkärlek för sumpiga trakter — där trives myggen bäst; så även frossans ofta iakttagna försvinnande efter torrläggning och uppodling av mossar och träsk — därigenom berövas myggen ett villkor för sin trevnad. I samma mån som en trakts uppodling fortskrider, bör således frossan avtaga. Vi kunna därför hoppas, att även denna folksjukdom med tiden skall kunna förvisas från livet till sjukdomshistorien allena. Ett exempel på en folksjukdom, som, olikt de förut berörda, var okänd i forntiden men nu är så mycket vanligare, utgör scharlakansfebern. Om den över huvud taget förekom i Sverige före 1740, så sammanblandades den åtminstone då med andra utslagssjukdomar och betecknades icke med sitt nu allmänt kända namn. Från nämnda tidpunkt räknat har scharlakansfebern emellertid otvivelaktigt funnits i Sverige, till en början i spridda fall, sedermera i utbredda epidemier. I Värmland omtalas sjukdomen tidigast i början av 1800-talet och då i de östra orterna, där den 1808 för första gången erhöll större spridning. Därefter hördes scharlakansfeber icke av förr än efter 1820, då en ny epidemi uppträdde, som nådde sin höjdpunkt 1826, för vilket år tabellverket upptecknat 99 dödsfall från Värmlands län. En ny epidemisk utbredning är antecknad för åren 1843—44. Efter århundradets mitt är scharlakansfebern fullt hemmastadd överallt i Värmland liksom i övriga delar av riket, uppträder årligen och utgör numera en av våra barns svåraste fiender; äldre personer äro mycket mindre mottagliga för smittan. Dödligheten växlar betydligt: ena året bortryckes endast ett fåtal barn, andra året stora skaror o. s. v. Synnerligen svårt hemsöktes Värmland år 1876, då där förekommo 1,250 scharlakansfeberdödsfall. Med den kännedom man numera äger om epidemisjukhusens