42 KILAS LINROTH byggnad av trä för till en början 15 à 20 sängar. Byggnadsföretaget bedrevs med den fart, att sjukhuset kunde öppnas redan ’på hösten 1775. Huvudsakliga drivfjädern till skyndsamheten var den vidsträckta spridning venerisk smitta fått i provinsen, särdeles i trakterna invid norska gränsen, vilket gjorde både förebyggande åtgärder och tjänlig vård för de sjuka trängande. I början var det också mestadels patienter av detta slag, som befolkade det nya lasarettet i Karlstad. Lasarettets förvaltning bestreds i början av konsistorium, över vilken avvikelse från det vanliga anmärkning år 1795 gjordes, varför överstyrelsen (Serafimerordensgillet) bestämde, att landshövdingen och biskopen i Karlstad gemensamt skulle utöva inseende över detta lasarett. I andra län gjorde landshövdingen detta ensam. Tidigare och efter delvis andra linjer hade i Filipstad frågan om anläggning av ett sjukhus kommit på dagordningen. Staden hade nämligen redan 1747 i förening med närliggande socknar hos Kungl. Maj:t gjort framställning om rätt att till ett sjukhus för gruv- och hyttarbetare få uppbära 1/s procent av bouppteckningarna i orten. Sedan detta medgivits, föranstaltades även här sammanskott, som huvudsakligen genom Filipstadsprosten Tingbergs nit blevo så pass rikliga, att ett mindre stenhus kunde till sjukhus uppföras. Omsorgen därom hade kyrkorådet i Filipstad påtagit sig. Huset fullbordades 1773, men det kunde av brist på tillräckliga underhållsmedel icke på flera år beläggas med sjuka. Därefter togos 4 sjuksängar i bruk, vilket antal mot århundradets slut ökades till 12. Tillsynen å det allmännas vägnar över hospital och lasarett utövades sedan år 1787 av det s. k. Serafimerordensgillet, biträtt av en läkare (generaldirektör). Vården om länslasaretten i övrigt lämnades 1817 åt Konungens vederb. befallningshavande såsom ordförande för direktioner av sex på landshövdingens förslag bland länets invånare av Kungl. Maj:t utnämnda ledamöter. Dessa nya lasarettsdirektioner hade på grund av tillgängliga underhållsmedels knapphet till en början ett mycket svårt värv. Men snart infördes legosängsavgifter, och därtill kommo efter 1818, åtminstone i Värmland frivilligt åtagna, avgifter till veneriska smittans be-