72 C. B. NYGREN beredd att följa, till avärjande av ett fientligt övervåld och betryck», varjämte bestämdes, huru numrären av denna krigsstyrka vid avgång skulle hållas fulltalig genom utskrivning. Enligt hans åsikt skulle likväl allmogen så mycket som möjligt frias från uppbåd, och han påminde ofta om den säkerhet riket njöt under honom, som höll ett ordentligt krigsfolk, emot förhållandena under unionens tider, »då bonden så ofta måste taga matsäcken på ryggen och draga i fält». Sista gången han vände sig till Värmland med begäran om hjälp var 1532, då Kristian II landstigit i Norge och beredde sig till anfall på Sverige över Värmland. Han skriver då den 31 januari: ». . . Christiern är komen uti Norige med sit krigxfolk actandes at dragha in j rijkit igen... Therföre ligger idher aldra största makt vppå atj icke late idher bedragha, vtan står faste emoth K: Christiern och hans partije, huilket oss och intit twifflar, atj ju så görandis warde, Och holle oss thet hulskap, troskap och manskap, som j oss loffuat och tilsagt haffue, Wij acte nest gudz hielp på wara sidho epter wår yttersta makt och förmågho åffweria alles idhers skadha och förderff, huar j och ellies sielffue wele någhot, så nu som til förende tillhielpa med, Och haffue wij for then skul förskickat wårt hoffolk och mesta parten åff frelszit ther wedh Lödesza, äre och sielffue her med nedkompne til idher for alles idhers nytto och gangn skul ... Doch på thet ath wij kunde warda fiendarne teste mectoghare så at wij kunde warde them tredubbelt eller fyradubbelt starcke, haffue wij scriffuit idher til ati skulle komma oss til vnsetning med folk godha skötter, Så rådhe och förmane wij idher än nu ati wele wara redho med then aldra största wacht j åstadh koma kunne, änär j få ther befalning vppå, att dragha tijt som behöffuas kunde, Och så wele wij nest gudz hielp göra kong Christiern it sådana motstond at han ey tidhare skal lencta hiit til rijkit, Therföre käre wenner later idher nu j tesso reszo finnes welwilioge, När gud fögher wij bliffue K. Christ: quitte wele wij altijd ramma idert Gudi befalandes.» Till rekrytering av den stående hären var en flitig värvning av nöden, och Värmland, dess bergslag och Dal synas av konungen hava blivit flitigt anlitade. Så skriver han den 10 juli 1542 till