OM VÄRMLANDS KRIGSFOLK 73 Gustaf Olsson (Stenbock), att han skulle sända bud till nämnda orter, »latendis ther och annamme alle the vnge karle som lust och wilie haffue till att bliffua landsknechtar», och den 19 maj 1545 till fogden Nils Larsson: »Sammalunda tyckte oss icke heller oråd ware um thu kunne forskicke någen trogen karll till Wermeland Elffwedalen och Frijsdalen och seden tillbaker hijt vp genom noraskog. Lindesberg och betzbergh, som och forsamble och anamme kunne alle the vnge och dugeligste karler han ofverkomme kunne och lust hade at tiäne för penninger — — —.» Att han med oavlåtlig uppmärksamhet aktgav på krigsfolkets tillstånd, visa de ofta återkommande vapensynerna och mönstringarna, och att han ej heller däremellan eftergav något i det hänseendet, visar hans brev av den 7 april 1549 till fogden Olof Erikson, däri han säger: »Wij haffve förnumitt Oloff Erichssonn, att thu haffver endelis för ringe acht och tilsynn medt thet nyssantagne folck, som thu i befalning haffver nijdre i Västergöthlandt, Wermelandt och på Daall, förty enn stoor partt aff them haffve borthsåldt och förslösedt theres värier, så att the nu platt ingen värie haffve, um Gudt forbiude någett hastigt vpå komme kunde. Så förundrar oss icke lithet, att thu så försumelig äst i thin befalning och villt altijdt ligge hemme och gör tig godhe dager, all then stund ther oss fast annedt loffwedt och tilsagt haffver, ther vpå vij tig och enn godt underholdning unndt och efftherlatijdt haffve ete. Ähr förthenskuldt wår alffvarlige vilie och befalning, att thu än nu tencker annerlunde till sackenn, så att thu alltijdt reser ifrå then ene landzenden och till then annenn och besee theres värier, och huru the sig skicke och holle, att the som icke haffve theres värier färdige, att man än nu medt thet förste skaffede them värier, så att the våre aldelis vederrede, eehwadt stund eller thime vij hade behoff att brucke them vp, förthy, Oleff, vij höre och förnimme månge farlige prachtiker här emott rijckitt, ändoch tig och andre kunne väll synes, att alt ähr stille, så är doch lijkeväll icke så alltt stille thr vthe — —.—» Värmlands och Dals krigsfolk utgjordes under denna tid av endast en fännika, vars styrka växlade under olika tider från 250 till över 500 man. Fännikans 4 eller 5 underavdelningar, »Quar-