SKOLVÄSENDET 153 utom tog man sin tillflykt till djäknar, soldater, gamla orkeslösa personer, ja mången gång till avsigkomna lösdrivare. Hur har nu detta system slagit ut i Värmland? Ett exakt svar härå torde aldrig kunna ges, enär källorna, sockenstämmo- och visitationsprotokoll, äro alltför bristfälliga.’ Från 1637 föreligger emellertid ett uttalande, att »knapt något Bondebarn gifwes där, som icke kan läsa eller skrifva»,” och 1768 kunde domkapitlet i Karlstad förklara, att något mera betydande skäl till klagan över barnundervisningen i stiftet ej förelåge och att det då vore sällsynt att där finna någon bland allmogen, i synnerhet bland ungt folk, som ej kunde läsa i bok, och detta ehuru barnen i allmänhet erhölle sin undervisning allenast i hemmen. Det förra påståendet torde nog böra avfärdas såsom endast tillhörande lovtalsstilen, men i det senare ligger åtminstone en god portion sanning, ty det bestyrkes på ett förvånande sätt av visitationsprotokollen. Givet är dock, att förhållandena kunna vara rätt olika ej blott inom olika socknar utan t. o. m. inom samma socken under olika tider. Några uppgifter ur visitations- och sockenstämmoprotokoll må här anföras för att belysa förhållandena. Gillberga och Långserud. År 1697 höll superintendenten Cameen visitation i Gillberga, varvid församlingen befanns »väl informerat». Tjugu år senare, vid visitation i Gillberga och Långserud, befunnos »merendels alla icke allenast kunna läsa sina ehristendomsstycken utan och swara till de förestälta frågor». Vid nio visitationer åren 1725—1748 utföll undersökningen till visitators belåtenhet.” Först 1771 märkes missnöje. »Ungdomen i Synnerhet Gåssarna», heter det, »befunnos ganska mycket försummade, så at ibland 85 närvarande 37 funnos, som als intet kunde läsa i bok och mycket litet utan til; men af the öfrige ett ringa antal, som kunde läsa rent innantil och Lutheri Cateches utantil; men icke öfwer 8 à 10, som kunde swara på Svebilii 1 Å landsarkivet i Göteborg äro ej alla ännu samlade. En noggrann genomgäång av dem samtliga skulle även hava krävt vida längre tid, än förf. har kunnat ägna åt sin uppgift. 3 Citerat av Fernow, III, 596, efter Wismenii Encomium Vermlandiæ. 3 År 1735 pågick förhöret i fem timmar. En stor del gjorde gott besked för sig — »woro ock någre svage, som förmantes till bättre flit».