BANKVÄSENDET 167 ansett ifrågavarande enskilda bankinrättning, som bör bidraga till större lifaktighet i penningrörelsen bland Wermlands idoga invånare», oktroj under tio år för Wermlands provincialbank. Lotteckningen i det nya företaget uppgick i november till 347,800 rdr b:co, och bland tecknare märktes främst bruks- och affärsmän men även en hel del allmogemän. Högsta tecknade summa på en hand var 20,000 rdr b:co. Några uppgifter om bolagsregler och utlåningsreglemente torde intressera. Stiftelse- eller grundfonden skulle utgöra minst 500,000 rdr b:co, fördelade i lotter à 100 rdr. Villkoren för fondens inbetalning voro ytterst liberala. För alla av banken utfärdade förbindelser skulle lottägarna ansvara en för alla och alla för en (solidarisk ansvarighet), och bankens direktion ålåg att inlösa förbindelserna mot rikets allmänna mynt. Direktionen skulle bestå av nio ledamöter, av vilka minst tre skulle vara bosatta i Karlstad och minst fyra vara lantmän, bruksägare eller invånare utan angiven karaktär i provinsens övriga delar. Lokalavdelningarnas direktioner, som hade inskränkt befogenhet, skulle bestå av fem ledamöter, därav minst två lantmän eller bruksägare. Administrationen var ytterst tungrodd, särskilt på grund av en invecklad och tidskrävande inspektion, vars goda verkningar i fråga om allmänhetens förtroende dock icke kunna betvivlas. Utlåningsräntan för hela belåningstiden var 5 %. På upp- och avskrivning liksom på deposition betalade banken 3 % ränta. Kassakreditiv kunde mot säkerhet efter särskilt avtal och 6 % ränta beviljas näringsidkare. Varken i den kungl. förordningen om enskilda banker av 1824 eller i Wermlands Provincialbanks oktroj nämndes något om bankernas rätt att bedriva utlåningsrörelse med egna kreditsedlar, men i nämnda banks oktroj uppräknades även sedlar såsom en form för anvisningar. Direktionen ansåg sig till följd härav berättigad att utgiva sedlar, och Wermlands Provincialbank är den första privatbank, som redan från början använde sedlar av i huvudsak det innehåll, som sedermera förekom på de enskilda bankernas sedelmynt. Vid 1834—35 års riksdag antogs, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av den ovannämnde greve Frö-