BANKVÄSENDET 173 av länsstyrelsernas berättelser synes Värmland blivit mindre svårt träffat. Här »kom man» — heter det — »snart tillbaka från sina farhågor för de olyckor, till vilka stockningen i handeln och penningeförlägenheten ansågos skola giva upphov, och redan vissheten om statslånets avslutande bragte där penningar i omlopp. Emellertid torde krisen komma att länge nog inverka på järnhanteringen och trävarurörelsen, vilkas tillverkningar blivit minskade, och för vilka avsättning saknas.» (Handelsomsättningen med utlandet minskades från 1856 till 1858 med närmare 50 %; importen nedgick dock mest.) Den statistiska framställningen av Wermlandsbankens utveckling bär vittne om den stora krisen, ehuru de nedåtgående kurvorna äro ganska små och tillfälliga. - I början av oktrojperioden mottogos för första gången medel på deposition — en gren av rörelsen, som numera äger den största både omfattning och vikt — och postremissväxlar började säljas. Det första fasta obligationsköpet ägde rum 1862. En ny form av avdelningskontor hade införts av privatbankerna, s. k. kommissionskontor, och dylika öppnades nu i Åmål och Arvika. Från 1860-talets början är att anteckna näringsfrihetens fulla genombrott, vilket för Värmland bl. a. och icke minst fick sin betydelse genom sågningsrörelsens frigivande och trävaruindustriens därav alstrade uppsving. Av största betydelse för näringsliv och penningrörelse blev ock nordvästra stambanans byggande, avslutat först år 1870. Oktrojperioden slutade, som den börjat, med en svårare kris. Under den femte oktrojen, 1867—77, blevo bolagsreglerna närmare omarbetade i enlighet med näringsfrihetens grundsatser, Grundfonden bestämdes till lägst 1,000,000, högst 3,000,000 rdr rmt, fördelade i lotter å 500 rdr. Lotternas hela belopp skulle inbetalas i rikets gällande mynt. Administrationen förenklades. Nya kommissionskontor inrättades i Sunne, Uddeholm och Årjäng, medan däremot avdelningskontoren i Kristinehamn och Vänersborg indrogos, sedan andra enskilda banker uppstått där. Ett förslag om sammanslagning av Kristinehamns Enskilda Bank med Wermlandsbanken dryftades redan nu — »två banker inom samma län kunna ej med lätthet operera, hvarom förhållandet inom Wermland vittnar» — men intet resultat blev härav t. v. År 1869