172 A. F. SANDWALL bestämmelser om ut- och inlåning infördes; bl. a. stadgades en särskild kreditivavgift, sedan erfarenheten tidigare visat, att kreditiven urartat till stående lån. I början av oktrojperioden hade Wermlandsbanken liksom alla andra banker och hela näringslivet att genomkämpa en mycket svår depression, 1857 års ekonomiska världskris. För Sverige synes denna katastrof hava kommit mycket överraskande. När ständerna sammanträdde på senhösten 1856, framlade finansministern en beskrivning av ställningen, som utgjorde en sannskyldig skönmålning, bäst karakteriserad av hans uttryck, att »hälsans rosor blomstrade på Sveas kinder». Finansministerns optimism kunde ock synas väl försvarad, ty under mera än tjugo år hade näringslivet och handelsomsättningen kännetecknats av ett oavbrutet framåtskridande. Särskilt hade järnhanteringen gått framåt på ett lysande sätt, och även trävaruexporten hade avsevärt ökats. Det ovanliga förhållandet hade inträffat, att skatterna kunnat minskas, oaktat utgifterna stegrats — en lycklig tid, som sannolikt aldrig kommer åter. Några månader efter finansministerns vackra tal var krisen här, verkande som en mina, vilken »plötsligt sprang och tillintetgjorde det bedrägliga blomstertäcket däröver». Att Sverige blev så hemsökt av denna kris, berodde till icke ringa del därpå, att krisens stormcentrum passerade Hamburg, som var Sveriges bankir den tiden, vartill kom, att man här i landet under de goda åren sorglöst dragit in utländska lån, som nu vållade svårigheter. För att i någon mån hjälpa upp situationen upptog staten ett tillfälligt lån på 12 miljoner rdr, avsett att utgöra en lånefond till bistånd åt de nödlidande näringarna; detta lån utgjorde, då det tagits, Sveriges enda utländska statsskuld, vartill dock mycket snart kommo nya större lån till järnvägsbyggnaderna. Krisen rubbade naturligtvis även Wermlandsbankens verksamhet och framtvang åtskilliga åtgärder från dess sida, såsom uppsägande och upptagande av lån. På det hela taget gick dock Värmland välbehållet genom bränningarna, vilket icke var fallet med vissa andra landsdelar. I början av 1858 infordrades landshövdingarnas utlåtanden i och för en allmän utredning rörande ställningen i landet. Enligt ett i pressen offentliggjort, sammanfattande referat