SKOGSVÄSENDET 209 mellanliggande dalgångarna. Många av dalarna äro smala och begränsade av berg med branta sluttningar. Genom denna omväxlande terräng företer landskapet en bild av en sällsynt vacker natur. Inga berg inom detta skogsområde uppnå 400 meters höjd. Det högsta är Högfjällshöjden (383 m.) mellan Eda och Gunnarskog. De förnämsta bergshöjderna inom detta västra skogsområde hålla sig mellan 350 och 250 meters höjd. I södra delen äro de ännu lägre. Klimatet inom Värmland är för skogsträdens utveckling och frösättning gynnsamt. Medeltemperaturen är god för barrträdens och björkens normala utveckling. Nederbörden är under vårmånaderna i allmänhet tillräcklig för frönas groning och de unga plantornas trevnad Under vissa år kan den vara ganska knapp, så att fröna alldeles icke eller sent gro, varvid de uppkomna svaga plantorna visa benägenhet att torka. Även senfroster i juni månad inträffa stundom, vilka kunna verka skadligt, i synnerhet för granen. Höjden över havet är endast i vissa nordliga trakter av länet så hög, att skogens utveckling omöjliggöres eller i hög grad hämmas. Dock märkes redan vid 309 meter ö. h. hos träden en ej oväsentlig skillnad i såväl höjd- som diametertillväxt å sämre marker, under det skogen å de växtligare markerna utan hinder uppstiger till 400 m. eller högre, om ej läget är synnerligen exponerat. Stark och långvarig skarbildning, som i norra Sverige stundom i årtionden hindrar plantornas uppväxande, förekommer sällan i Värmland utom möjligen på de högre topparna eller platåerna i norra delen av länet. Ill. Huvudflottleder inom länet. Sedan i det föregående lämnats en kort redogörelse för de stora bergssträckningar, som så att säga sönderdela länet, må i det följande en kort redogörelse lämnas för de flottbara huvudvattendrag med biflöden, till vilka länets rikliga skogstillgångar nedköras för att däri vidare nedflottas till sågar eller andra industriella inrättningar. Värmtlanad. II. 17181 14