SKOGSVÄSENDET -213 IV. Berggrundens och skogsmarkens geologi och sammansättning. Enär den fasta berggrunden genom dess slipning och söndersmulning av istidens glaciärer och genom atmosferiliernas samt vattnets och isens lösliga inverkan lämnar största materialet till de över densamma liggande lösa jordlagren, av vilka skogsträden till stor del hämta sin näring, har det synts lämpligt att något redogöra därför. Berggrunden utgöres av till urformationen hörande bergarter, huvudsakligen av skiktade gneisarter och massformiga grovkorniga, finkorniga eller täta granitarter. År 1881 utgav Törnebohm en geologisk karta med beskrivning över Värmlands län. Redan en flyktig blick därpå visar genom olika färgteckning, att det huvudsakligen är tre olika bergarter, som äro betecknande för länets geologi, nämligen graniter, röd järngneis och grå, hornblenderik gneis. Länet torde därför i geologiskt hänseende kunna uppdelas i: 1. Östra Värmland eller granitområdet, upptagande omkring 25 % av länets fastmark, omfattar all mark, som ligger öster om Klarälven från riksgränsen mot Norge till älvens krökning vid Edebäck, vidare öster om Rådasjöarna och sjön Alstern samt utefter en linje, tänkt dragen över Kristinehamn ned till länets södra gräns. Inom hela Filipstads bergslag utgöres den av massformig eller flasrig, ganska grovkristallinisk, violettgrå s. k. Filipstadsgranit. I östra delen av Gåsborns socken uppträder dock en yngre granitform, kallad Järnagranit. Inom Visnums härad förefinnes den rödlätta Örebrograniten. Inom norra delen av Färnebo härad och östra delen av Älvdals härads nedre tingslag är graniten mera kvartsrik och tät och benämnes urgranit. En liknande kvartsrik, tät granitform är utbredd under namn av hälleflinta eller leptit inom Gåsborns och Nordmarks socknar. Den är där genombruten av kalkrika, kristalliniska bergarter, diabas och dolomit. I denna hälleflinta finnas länets flesta järnmalmer. Liksom Klarälven utgör en naturlig gräns mellan länets granit