JORDBRUKET 243 saga blott. Det är den ekonomiska utvecklingen, som lagt sin tunga hand häröver — den utvecklingen kan ingen mänsklig makt förhindra — den är envåldshärskaren i vår tid. Även på de medelstora jordbruken — bondejordbruken — finner man samma flykt till andra yrken eller till det stora landet i väster. Jordbruket är ett, som man tycker, tråkigt och strävsamt yrke, såväl för mannen som helt säkert i ännu högre grad för hustrun; det lämnar visserligen sin utövare år efter år en nöjaktig bärgning, stundom också någon vinst, men denna vinst är ej färdig att genast taga på hyllan; den låter vänta på sig, ofta många och långa år. Helt naturligt lockas de unga till städer och större samhällen, där sällskapsliv och nöjen av olika slag vänta dem. Den värmländska jorden ger i regel tillbaka allt vad man med klokhet och omtanke offrar på densamma, men endast så småningom, och den unga, veka skogen behöver alltid ett par årtionden på sig för att hinna växa sig så stark, att den kan vara sin herre till stöd på hans ålderdom. Men denna långa väntan fordrar tålmodighet, och den egenskapen ligger icke för värmlänningens kynne. Han är ej lat, långt därifrån: han vill visst arbeta, men han vill hava betalt för sitt arbete genast, kontant; han tycker icke om att gå och sträva för en lön, som endast hägrar i framtiden. De unga söka sig därför ut i världen — det säger sig självt, att det är de mest livliga och mest energiska, som i första hand ge sig ut att pröva sin lycka — de gamla stanna hemma, ty gården kan ju icke övergivas. Men att det under sådana förhållanden skall vara frestande att sälja, är tydligt. Det är ej gott för de gamla att, sedan de unga givit sig bort, sitta ensamma kvar på hemmanet, som de ej mäkta sköta, och arvskiftet förenklas också vid försäljning. Bolagens jordförvärv. I skogstrakterna uppträda bolagen överallt som köpare. Dessa bolag tillhandla sig också efter hand nästan allt vad de kunna komma över av den mark, som för dem är lämplig att förvärva,