244 Åå. 1NGestrÖm och därför har också i dessa bygder den självägande jordbrukarklassen i mycket stor utsträckning efterträtts av arrendatorer och torpare. Att detta långt ifrån varit ägnat att främja jordbrukets utveckling, inses lätt. Bolagsarrendatorn, vars existens från bolagets synpunkt helt och hållet är baserad på att utföra skogsarbete och körslor åt bolaget, kan naturligen icke med den osäkra ställning han innehar hava någon lust att lägga ned arbete och kostnader på ett jordbruk, som icke är hans eget och som han kanske snart av en eller annan anledning kan komma att lämna. Bolaget har icke heller något intresse härav; skulle arrendatorn allt för mycket ägna sig åt jordbruket, finge bolaget alldeles för litet uträttat i skogen. I de trakter, där den självägande befolkningen börjat att uppblandas med bolagsarrendatorer, klagas allmänt över att den gamla känslan av hemtrevnad och grannsämja liksom tvinar bort. Dessa nytillkomna jordbesittare hava icke samma intressen som de besuttna bönderna. De äro nästan alltid i mycket svag ekonomisk ställning, och de dragas till arbetet i skogen, där de erhålla sin arbetsförtjänst kontant pr vecka eller månad. De mäkta därför ej hålla jordbruket vid makt och underlåta att dika och hägna, som ortens sed fordrar. Det börjar då att kännas otacksamt för de kvarvarande hemmansägarna att behålla sina gårdar, och det ena stället efter det andra går över i bolagshänder. I huru stor utsträckning den självägande jordbrukarklassen utträngts av bolagen, framgår av nedanstående siffror. Av länets samtliga mantal innehades av bolag: 1890 12,25 % 1910 30,40 %, Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet inom länet, tillhörig bolag, utgjorde: 1890 19,650,480 kr. 1910 49,400,200 » Som enmellertid under de senaste sex åren bolagens jordförvärv pågått i jämförelsevis stor utsträckning, äro dessa siffror för låga för att exakt angiva det nuvarande tillståndet. I och för sig förefalla dessa siffror ganska anmärkningsvärda,