252 Å. īNGestTrRÖM bygder skall bidraga att göra livet där gladare, arbetet lättare och hemtrevnaden större samt kanske till sist också kunna bli det band, som förmår fästa den unge hemmasonen, vilken varit van att vända hemmet ryggen, kvar vid den fäderneärvda torvan. Kulturväxterna. Vete. Då Värmlands jord på det hela taget måste anses svag och föga drivande och då därtill klimatet är ganska hårt, är ej annat att vänta, än att de mera fordrande av våra kulturväxter icke kunna hava sin rätta plats här. Man får i huvudsak hålla sig till mera härdiga växter. Odlingen av vete har dock, efter att hava stått på ungefär samma ståndpunkt en längre tid, allt sedan 1880-talet gått betydligt framåt. I Älvdalen och Fryksdalen förekommer intet vete, i Färnebo och Nordmarks härader ytterst ringa. Såsom man kan förvänta, är den huvudsakliga veteodlingen till finnandes i Näs, Gillbergs, Visnums och Ölme härader. Den årliga medelskörden anslås till omkring 23,000 säckar eller mer än tredubbelt mot för 25 år sedan. Denna ökade odling torde få tillskrivas det förhållandet, att jordarna på vissa ställen kommit att avdikas bättre och genom en utvidgad ladugårdsskötsel blivit försatta i högre växtkraft, varigenom möjlighet för en lönande veteodling skapats. Också torde en större härdighet hos utsädet spelat en viss roll. Avkastningen kan sägas i genomsnitt under normala år uppgå till 2,000 kg. pr hektar och är således avsevärt lägre än i södra delarna av landet. Detta beror emellertid på att man här måste hålla sig till de mera härdiga varieteterna, vilka i avkastning icke kunna jämnställas med de förädlade. Försök, som företagits med dessa senare, hava ofta slagit illa ut. Det torde såsom en egendomlighet böra omnämnas, att vetets mest förhärjande parasitsjukdom, rostsvampen, vilken företrädesvis angriper det vanliga lantvetet, högst sällan uppträder i Värmland. Vårvete odlas helt obetydligt. Det passar icke för jorden och klimatet.