JOrDBRrRUKET 255 ringa fordrande och som mognar tidigt. Den mest omtyckta och använda är den vid Svalöv uppdragna s. k. guldregnshavren. På bättre jordar i södra delarna av länet har den s. k. segerhavren, likaledes uppdragen vid Svalöv, givit synnerligen goda resultat. Dessa båda sorter äro till färgen vita, liksom i huvudsak all inom provinsen odlad havre. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att den svarta havren, som i andra delar av landet med så stor fördel odlas, icke här har förmågan att bibehålla sin färg, varför den måste anses för värmländska förhållanden mindre lämplig. Ärter odlas endast föga i Värmland. De hava som bekant sin plats på de varma, djupa och kalkrika lerjordarna, och sådan jord finnes över huvud taget ej. Skördarna bli därför aldrig stora, men kunna dock stundom bli något så när tillfredsställande. Odlingen av ärter har emellertid gått tillbaka ganska avsevärt. Så beräknades skörden under hela förra århundradet till omkring 7,000 hektoliter årligen, nu däremot till knappast hälften under vanliga år. Vicker odlas till grönfoder i ganska stor utsträckning, ävenledes något till mognad, ehuru man icke kan påräkna att mer än vart tredje eller fjärde år erhålla fullt mogen skörd. En baljväxt, vilken under de senaste åren allmänt börjat odlas till grönfoder, är de s. k. peluschkerna, vilken odling givit mycket goda resultat. Peluschkerna lämna nämligen en synnerligen rik avkastning, äro nöjda med jämförelsevis svag jord och gå utmärkt till på de i länet så vanliga sandblandade jordarna. Potatis odlades först endast i trädgårdar och täppor, men på 1830- och 1840-talen utökades odlingen därav allmänt till själva åkern i samband med den tilltagande brännvinsbränningen. Man hade på nästan varje större egendom sitt bränneri, bland annat för att erhålla drank till kreatursfoder. De sista brännerierna voro belägna i Visnums, Varnums och By socknar och nedlades i mitten av 1860-talet.