DEN VÄRrRmLÄNDSKa JÄRNHANTERINGEN 297 fattas av dem, som leva i järnvägarnas tidevarv. Visserligen voro såväl körpris som arbetslöner billiga, men säkert är, att fraktkostnaderna spelade en stor roll och uppgingo till en avsevärd procent av tillverkningspriset. Tillstötte så milda, snöfattiga vintrar, bidrog detta till minskning i tillverkningen till följd av brist på råmaterial, och det var i allmänhet svårt att på förhand beräkna den blivande årstillverkningen. Först genom järnvägars dragande genom provinsen uppstod lättnad i fraktförhållandena. Staten anlade järnväg från Laxå å västra stambanan till norska gränsen, Uddeholms aktiebolag byggde på egen bekostnad en sju mil lång järnväg för att erhålla förbindelse mellan gruvorna och järnverken, Bergslagernas järnväg strök genom provinsen, och till sist tillkom Östra Värmlands järnväg, som förband bergslagen med hamnar vid sjön Vänern. Koncentreringen och utvidgningen av järnverken kunde då med fördel äga rum, men därmed var ock de mindre järnverkens öde beseglat. Dessa och bergsmännen försvunno, och först bolagen, sedermera aktiebolagen, blevo deras arvtagare. En ganska stor social omvälvning blev härav en följd, och med saknad fann man, att de gamla bergsmännen måst avträda från skådeplatsen. P. Björkman säger i sin »Beskrifning öfver Wermland» följande angående bergsmännen, att de hava inom sig utvecklat en synnerlig nationalstolthet, och i enlighet med denna »röjer sig vanligen mer eller mindre egenkärlek i lynnet, sjelfförtroende och myndighet i miner, stolthet och högdragenhet i gång och rörelser. För öfrigt råder i allmänhet i bergslagen öppen gästfrihet, qvickhet och fintlighet i tal och sätt, redlighet i uppförandet, alfvar och beslutsamhet i företag, ljus och skarphet i förståndet.» Järnhanteringen omgärdades även från myndigheternas sida med en hel mängd lagar och förordningar, genom vilka bergsbruksidkarnas handlingsfrihet i hög grad kringskars. Dessa förordningar hade till mål att tillförsäkra järnhanteringen tillräcklig tillgång på råmaterial och förebygga konkurrens järnverken emellan. I synnerhet var det järntillverkningens förhållande till behovet av träkol, som här spelade in. Man inskränkte rätten till kolköp och föreskrev, att nya hamrar ej finge byggas, där tackjärnsblås-