298 REINHOLD GEIJER ning ägde rum, vadan dessa måste förläggas utom bergslagen. Hamrarna voro stundom tätt belägna: så förekom i Nyeds socken, innefattande två och en halv kvadratmil, på 1600-talet elva hammare och tre hyttor. Man sökte därför, så långt ske kunde, förhindra nya anläggningar i grannskapet av den plats, där man själv hade sitt verk. Almquist lämnar i sin intressanta historia om Uddeholmsverken härpå ett typiskt exempel, vilket här må i korthet anföras. En Johan Karlström hade med landshövding Harald Posse uppgjort avtal om att å en plats vid Uvån i Råda socken, där Uddeholm är beläget, få anlägga en hammare, vilken anläggning han påbörjade, innan vederbörligt tillståänd erhållits. Emellertid gjorde bergmästaren sedermera undersökning, och det befanns, att såväl tillgången på kolskog var riklig som att anläggningen skulle bliva tilll stort gagn för ortens befolkning. Den närmaste kolförbrukaren var ägaren av hyttan vid Tutemo i Sunnemo socken, belägen två mil från den ifrågasatta hammaren. Bergmästaren fann sig dock föranlåten att förbjuda densamma, på den grund att Karlström ej erhållit bergskollegii privilegium. Karlström, som trodde sig lätt kunna erhålla detta, fortsatte och fullbordade anläggningen. Men då han vid häradsrätten skulle söka tingsbevis för denna, uppstod ett nytt hinder, i det att hans farbroder, Johan Börjeson, såsom ägare av hyttan vid Tutemo, nedlade sin protest mot anläggningen såsom skadande hans tillverkning. Saken behandlades av vederbörande myndigheter, och till sist erhöll Karlström tillstånd till anläggningen, dock på egen risk och med skyldighet att riva den, för den händelse det skulle visa sig, att hans vederpart haft skäl för sin klagan. Striden mellan brorsonen och farbrodern slutade först med den senares åtta år därefter timade död. Stångjärnstillverkningen och manufaktursmidet voro privilegierade och tillverkningskvantiteten för varje särskilt järnverk bestämd, vilken vid böter icke fick vara överskriden. Detta hindrade naturligtvis bruksägarna från att göra sig nytta av goda konjunkturer, då sådana förekommo. Man har dock skäl antaga att, till följd av de stränga förbuden mot översmide, dylikt ofta på smygvägar ägde rum. Förbud utfärdades år 1746 mot privilegie-