302 PER ADOLF GEIJER gamla namnen försvunnit, dock med undantag av Risäterssläkten Falk och den Geijerska, som fortfarande där finnas sparsamt representerade. Prästsläkterna voro ganska talrika, och flera bland dem, t. ex. släkterna Fryxell och Lagerlöf, ägde stort anseende och utgjorde ett slags andlig aristokrati. Av dem äro dock flera utdöda, och inom de återstående hava ättlingarna på få undantag när valt annat levnadsyrke och i samband därmed lämnat provinsen. I alla delar av Värmland, Näs härad undantaget, funnos bruk eller stångjärnshamrar, varav Fernow uppräknar inemot hundra. Brukspatroner borde sålunda finnas i motsvarande antal, men han anför endast dem, som tillhörde Filipstads bergslag. Denna samhällsklass blev hastigt allt fåtaligare och försvann slutligen alldeles, vilket blev en följd därav att de små järnbruken ej längre buro sig utan måste ersättas av stora järnverkskomplexer, för vilka avlönade disponenter stå i spetsen. Vid de större eller mindre vattenfall, där förr funnos järnbruk, hava numera i rätt stor ’ skala anlagts pappersmasseverk, men även de vanligen bolag. Den starka omvälvning, som detta innebar för en talrik grupp av värmländska herremän, har även sträckt sig till dem, som innehade och bebodde lantegendomar, ty dessa hava i stor omfattning övergått i bondehänder. I Värmland angav förr benämningen herreman, att man stod på en högre bildningsgrad än allmogen samt, om man ej var ämbetsman, hade sin tillvaro på egen torva, som mer eller mindre rikligt frambragte nära nog allt, som man behövde för sig och sin familj. Det uppehälle, som bestods, var för de flesta tarvligt, men då behoven i vida högre grad än nu kunde avpassas efter vad man själv producerade, kände man sig självständig och oberoende på ett sätt, som numera är sällsynt för andra än en och annan jordägande bondeman, som endast varsamt sträcker sina behov utöver gårdens alster. Följande episod karakteriserar träffande en sådan känsla av stolt självständighet, som utmärkte den tidens burgna män i avlägsen landsbygd. Omkring 1820 företog majoren Per Adolf G. den då dryga och besvärliga resan till Stockholm, där han hade nära släktingar och många andra vänner. För att riktigt profitera