SLÄKTEN GEIJER 303 av vistelsen i huvudstaden beslöt han att även göra uppvaktningar. Han infann sig därför på dåvarande kronprins Oscars mottagning. Denne hade som bekant någon svårighet att inleda samtal, och efter att ett ögonblick hava funderat på vad han skulle säga frågade han: »Önskar min vän något?» Då rätade majoren på sig och svarade: »Nej, Ers Kungl. Höghet, jag är en independang ifrån Värmland.» Då under det nittonde seklet förhållandena i denna provins undergått så starka växlingar, såväl med avseende på ekonomiens olika faser som beträffande de släkter, vilka tillsammans konstituerade det övre samhällslagret, kan det äga sitt intresse att följa utvecklingsgången för en numera talrik släkt, som alltifrån slutet av 1600-talet under sex generationer att börja med uteslutande tillhörde provinsen och där ännu räknar ättlingar i avsevärt antal. Den släkten heter Geijer.1 Alla nu levande medlemmar av denna släkt betrakta Bengt Gustaf G., 1682—1746, som sin gemensamme stamfader. Han var född i Västmanland på Bohr, som ägdes av hans fader, bergmästaren Kristoffer G., 1639—1712. Jämte Bengt Gustaf hade denne två äldre söner, nämligen Kristoffer, död 1712 som brukspatron på Brunsberg i Värmland, samt fil. mag. Johan, som blev officer och stupade vid Pultava 1709. Att Bengt Gustaf slog sig ned i Värmland berodde dels därpå att hans äldre bro- 1 Bland allmogen i Värmland har traditionellt namnet Geijer 1ått uttalet Jäger, vilket man på olika sätt sökt förklara. Professor Noreen ser däri en associationsbildning, en s. k. folketymologi. För örat erinrade namnet om ordet jägare, varmed man så mycket lättare associerade det, som därigenom vanns ett förut saknat betydelseelement, och i sammanhang därmed modifierades även uttalet. — Professor Tegnér däremot anser sannolikare, att denna namnform framgått ur en vilseledande analogisk kombination, i vilken de verbala dubbelformerna säjer och säger verkat bestämmande. Av dem ansäg man säjer uteslutande tillhöra det fria, lägre talspråket och följaktligen vara bäst på sin plats i förtroligt umgänge jamnbördiga emellan. Säger vore däremot högspråkets korrekta form, som borde användas, då man ville uttrycka sig fint och städat. Till följd av dess ljudlikhet med säjer fick man sålunda det intrycket, att uttalet Geijer vore vårdslöst och självsvåldigt, varföre man, då det gällde överordnade, borde använda den förnämligare namnform, som i språkkänslan växte fram ur proportionen: Säjer : säger — Geiejr:X; alltså X — Jäger. I alla språk äro liknande felaktiga analogibildningar mycket vanliga.