314 PER ADOLF GEIJER tandläkare och en tredje är veterinär. Inom postverket återfinner man två, på ingenjörsbanan fem, i banktjänst två, och handelsyrket har med ojämn framgång omfattats av fyra. En är verksam som jägmästare och en annan som trädgårdsmästare. Slutligen höra till detta släktled en verklig brukspatron, nämligen Carl af G. på Rockhammar i Närke, samt den mycket populäre skriftställaren Gustaf af G., död 1909. — Denna yngsta Geijersgeneration utgör alltså en mycket brokig grupp av personer i olika yrken, men gemensamt för det stora flertalet är att verksamt och i de flesta fall icke utan framgång söka fylla sina resp. arbetsuppgifter. Av ett visst intresse kan det vara att anställa en jämförelse mellan detta femte led och det motsvarande i en annan talrik släkt av ungefär samma ålder, t. ex. adliga ätten Wästfelt. I friherre K. Leijonhufvuds adelskalender för år 1901 omfattar denna släkt 132 nummer, varav 31 upptagas av manliga individer tillhörande det femte ledet från stamfadern räknat, vilket sålunda med sjutton individer understiger samma led i den Geijerska släkten. Framlidne postmästaren Bengt Johan G. har i sin släktbok av 1899 lämnat uppgifter om gamle Bengt Gustafs samtliga ättlingar av båda könen, oberoende av den familj, till vilken de närmast höra. Registret i slutet av boken upptager vida över trehundra olika släktnamn, varav man kan få en föreställning om i vilken kolossal omfattning vitt kringspridda individer räknat eller räkna Bengt Gustaf G. bland sina många förfäder. På ett möte i Filipstad sommaren 1912 konstituerades den Geijerska släktföreningen, som är avsedd att underhålla och stärka den känsla av samhörighet, som har sin grund i medvetandet att äga en gemensam stamfader. Man beslöt då att vart femte år hålla släktmöte samt stiftade en fond, som förkovras genom årliga bidrag och varav räntan bör användas till understöd åt hjälpbehövande medlemmar av släkten. I samband härmed står även inköpet av den s. k. Ransätersgården, d. v. s. den byggnad med trädgård och närmaste lilla område, där Erik Gustaf G. hade sitt barndoms- och ungdomshem. Som den vida mer än sekelgamla byggnaden var så förfallen, att den ej medgav reparation, måste