SLÄkTEN GEIJEr 315 man riva den, varefter man med delvis nytt material byggde upp den igen under noggrant bemödande att i minsta detalj bevara dess gamla utseende. Man har härmed lyckats så fullständigt, att såväl ut- som invändigt knappast den minsta förändring kan spåras, och man bemödar sig även att i möjligaste mån låta sig ledas av den gamla Ransäterstraditionen vid möbleringen av rummen, där man vill samla Geijersminnen av olika slag: böcker, porträtter m. m. På gräsplanen utanför huvudbyggnaden stod ännu 1912, då släkten samlades där, ett s. k. vårdträd. Det utgjordes av en ståtlig, sekelgammal lönn, som längre fram på året fälldes av en höststorm. Den får nu ersättas av en ny, som väl långt fram i tiden blir ett lika imponerande vårdträd som det gamla. Genom de periodvis återkommande släktmötena, understödsfonden och Ransätersgården har den nu levande generationen Geijrar, von Geijrar och Geijerstammar åt kommande släktled lämnat ett manande föredöme i god samhörighetskänsla, i beredvillighet att stödja och hjälpa samt i pietetsfull omvårdnad om släktens vackraste minne. För att om möjligt mildra det prosaiska intrycket av denna i statistisk riktning hållna överblick av den Geijerska släktens utvecklingsgång genom fem generationer må här som avslutning införas några utdrag ur de Frykstedtska båda muntra patronvisorna av år 1849, som mottogos med jubel av åhörarna och sedan genom muntlig tradition och även avskrifter fingo vidsträckt spridning i Värmland. På den tiden var det inom glada samkväm icke ovanligt, att någon i verskonst förfaren deltagare föredrog en på känd melodi improviserad visa, vari han i särskild strof mer eller mindre spydigt apostroferade var och en eller åtminstone ett flertal av de närvarande. Den store mästaren i denna art av tillfällighetspoesi var på sin tid den med en pigg intelligens och gott musiksinne begåvade, glade sällskapsbrodern magister Carl Johan Frykstedt, 1814—56, allmänt eftersökt för sin trevnadsfulla kvickhet och av gymnasisterna i Karlstad livligt beundrad för den slagfärdighet, varmed han på flödande latin försvarade sina pastoralteser. Han var befryndad med flera av de värmländska brukspatronerna och nära bekant med dem alla, var-