BRUKS- OCH HERRGÅRDSLIV 1 VärmLand 85 en fullkomligt exalterad stämning, vilken dock snart var bortblåst, och någon bestående behållning åstadkoms ej. Man kan som ett allmänt omdöme säga, att religionen hölls i helgd, bibel och psalmbok i rätt allmänt bruk; man kanske då kände sig mera vara en evighetsvarelse än i vår tämligen religionslösa tid. För de religiösa behovens fyllande var man så gott som uteslutande hänvisad till sockenkyrkan, men då ett större skolhus vid bruket blivit uppfört på 1870-talet, höll skolläraren söndagligen andliga föredrag därstädes, vilka rätt talrikt besöktes; däremot uppträdde aldrig den i församlingen anställde prästmannen där. Man fick nöja sig med vad som stods till buds. Någon sektrörelse förekom ej förrän med metodismens inträde. Denna rörelse, som synes hava utövat ett gott inflytande, omfattades med ett visst intresse; ett kapell uppfördes, sedermera tillkom ett s. k. församlingshus, och för närvarande är en större kyrka under uppförande. Skolväsendet var föga utvecklat, och endast tvenne skollärare ombesörjde undervisningen inom hela församlingen. Den ene av dem, som tillika var klockare och organist, kom om söndagskvällarna till bruket under den tid undervisningen där pågick, hade sin bostad i en liten kammare bredvid den enkla, låga och ganska ruskiga skolsalen och levde huvudsakligen på matsäck, medförd från hemmet. Undervisningen synes dock varit fullt tillfredsställande, och de kunskaper, som då inhämtades, torde ej så mycket understiga vad som nu kan erhållas, trots den nu i så hög grad utvecklade folkskoleundervisningen. Orsaken härtill synes delvis ligga i de många olika ämnen, som nu skola av ungdomen inhämtas. I skolan rådde sträng disciplin, läraren åtlyddes blint, och skolagan var ej utesluten. Vår tids klemighet med olydiga, trilskna och bortskämda pojkar var då något okänt. Gymnastikundervisningen bedrevs helt primitivt och i ringa utsträckning. Posten kom tre gånger i veckan och alltid nattetid; under snöiga vintrar kunde den stundom utebliva flera dagar. Den fördes av en postiljon, som en och annan gång kunde vara tämligen beskänkt. De voro i allmänhet glada och fryntliga trots sina mången gång under stränga vintrar svåra strapatser. Posten